Filosofi kring att köpa ett hus
Renoveringsnovis
· Östersund
· 91 inlägg
Förutsättningar: 2 vuxna 30-35år, 2 barn på 1 och 3 år. Nuvarande boende: Hyreslägenhet i mindre stad (ca 50000 invånare) Både jag och sambon är uppvuxna i villa på landet, båda ca 10mil från närmsta stad. Vi har båda akademiska meriter och arbetar med det vi är utbildade till, anser att i har säkra jobb, ca 60000 brutto tillsammans, mindre just nu såklart i och med föräldraledighet. Vi har i flera års tid åkt på visningar, de första åren var det egentligen bara för att göra läxan och se vad vi vill ha medan vi sparade till kontantinsats. De senaste 2 åren har det varit mer seriöst letande då vi fått ihop 400000:- dedikerat till husköp och utan större problem kan lägga 100000 till från tidigare allmänt sparande.
Filosofi och tankar: Öppningspåstående, bostadsmarknaden är sjuk! Det senaste objektet vi funderar på är ett renoveringsobjekt från 1930-talet för drygt två miljoner, ett renoveringsobjekt!!! Det är i skrivande stund uppbudat till 2,5miljoner och vi har släppt det.
Banken gav i samband med budgivning på ett annat hus att 3,3miljoner inte är något problem för oss. Detta var också ett hus som krävde en hel del underhåll, vi bjöd 3miljoner i ett anfall av lesshet och är nu otroligt glad att vi blev överbjudna. Men, tänker säkert någon (förhoppningsvis inte så många), ni hade ju lånelöfte på 3,3miljoner, varför bjöd ni inte vidare? Och det är här jag tror att vi skiljer oss en del från de som vinner budgivningar. Vi vill inte ha ett lån på ~2,7miljoner som om 10år kan ge oss en boendekostnad på över 20k i månaden. (med förändrade förutsättningar på ränteavdrag, ränta, ammorteringskrav, fastighetsskat osv) Inte med de konsekvenser det kan få för familjen om en blir sjuk, av med jobbet eller liknande.
Mina föräldrar byggde sitt hus i början på 80-talet, sutteränghus på ca 180kvm, farfar var byggsnickare så de murade grunden själv och köpte ett färdig hus (vet faktiskt inte om det var lösvirke, byggsats, modulhus) och ställde på grunden. Deras totala lån motsvarar inflationsjusterat idag ca 1 200 000kr. Att låna drygt en miljon för att bygga ett hus anser jag vara rimligt, kanske uppemot två miljoner då husen idag har funktioner som äldre hus inte har. Men nu pratar jag om nybyggnation, inte 70-90år gamla renoveringsobjekt.
Köp på landet då? Det är billigare där!
Ja det är det, dock måste man räkna in transportkostnaden i köpet av ett hus på landet, att ha två st hyffsade bilar (det går inte ha en opålitlig bil om försörjningen är beroende av den) gör att ett hus på landet i inköp blir billigare men en stor del av vinsten äts upp av transporter. Om jag söker på vad det sammanlagt kostar att äga en bil och köra 1500mil per år får jag siffror mellan 3000 och 6000kr / mån inkl allt. 2 bilar i den nedre delen av skalan (4000kr/mån) innebär alltså att vi kommer spendera 8000kr/mån på transport, förutsatt att vi håller oss inom 1500mil/år vilket beroende på avstånd inte är helt sannolikt. Dessutom kostar villor inom tre mil från denna stad fortfarande sällan mindre än två miljoner. Vi är båda uppvuxna på landet och vet vad det innebär i avstånd till vänner och ständigt bilåkande och det är inget vi egentligen önskar våra barn även om vi skulle trivas väldigt bra när vi väl är på plats i hemmet.
Men vad snål du är, alla andra tar ju bara ett lån och köper ett hus!
Vet inte ens vart jag ska börja bemöta detta argument, det är därför vi har prisbilden vi har. självklart är jag färgad av att nu stå utanför bostadsmarknaden med en stor tröskel för att komma in men jag tror inte att jag hade tyckt att prisbilden är rimlig oavsett bostadskarriär eller inte. (
) Är jag då snål? Min målbild är att vara skuldfri till pensionen för att kunna bo kvar i huset. En målbild som inte verkar delas av särskilt många då normaltakten för avbetalning av lån är 50år (2%/år ned till 50% belåningsgrad, därefter är det frivilligt att amortera) Med ett mångmiljonlån känns detta osannolikt och skulle leda till att jag och min sambo måste avsätta en ansenlig del av våra löner till att betala tillbaka våra lån, blir en av oss av med inkomsten blir det dessutom knapert.
Så vart har vi då landat?
Nybygge tror jag är det vettigaste alternativet i dagsläget. har hittat hus från t.ex. movehome som med helentreprenad går att få byggda för ca2-2,5milj kr. Dock är det inte så enkelt, man måste ha en tomt för att bygga! Så vi gav oss in i tomtletarträsket. Det visar sig vara väldigt svårt att hitta en tomt överhuvudtaget om man inte är beredd att lägga ut 700000kr och uppåt vilket skulle ge ett totalpris som återigen är över tre miljoner och så är vi tillbaka på ruta ett, dock med ett nytt hus istället för ett renoveringsobjekt.
Att ta ett mångmiljonlån tror jag kommer påverka livskvaliteten negativt, man blir beroende av förvärvsarbete, den pengamängd som är tillgänglig för oss och barnen minskar tillsammans med tillgänglig tid för oss alla att vara tillsammans. Jag anser också att det är oansvarigt att chansa på att t.ex. räntorna kommer vara låga så att vi har samma förutsättningar som idag. Och där står vi nu. I en hyresrätt vi nyligen flyttat till (den gamla blev för liten), vi trivs inte i den nya då grannarna trots störningsjour osv inte lugnar sig och området överlag är sådär. (endast 8års kötid för denna, suck)
Det ska tilläggas att vi sänkt våra krav en hel del över tiden. Huset vi ska bo i behöver inte vara nyrenoverat överallt, det räcker gott att det känns ok och att allt är i funktionsdugligt skick och inte gör ont i ögonen att titta på, inte ligger bredvid en kraftigt trafikerad väg och att det finns lite tomt för barnen att härja runt på.
Som tur är så är vi relativt samsynta på hur stora lån vi accepterar och vilken nivå på hus vi kan tänka oss.
Vi kan inte vara de enda som tänker såhär?
Tanken är egentligen inte att diskutera våran specifika situation utan våra tankar kring lån och om din/er situation såg liknande ut hur du/ni löste det tillslut?
Filosofi och tankar: Öppningspåstående, bostadsmarknaden är sjuk! Det senaste objektet vi funderar på är ett renoveringsobjekt från 1930-talet för drygt två miljoner, ett renoveringsobjekt!!! Det är i skrivande stund uppbudat till 2,5miljoner och vi har släppt det.
Banken gav i samband med budgivning på ett annat hus att 3,3miljoner inte är något problem för oss. Detta var också ett hus som krävde en hel del underhåll, vi bjöd 3miljoner i ett anfall av lesshet och är nu otroligt glad att vi blev överbjudna. Men, tänker säkert någon (förhoppningsvis inte så många), ni hade ju lånelöfte på 3,3miljoner, varför bjöd ni inte vidare? Och det är här jag tror att vi skiljer oss en del från de som vinner budgivningar. Vi vill inte ha ett lån på ~2,7miljoner som om 10år kan ge oss en boendekostnad på över 20k i månaden. (med förändrade förutsättningar på ränteavdrag, ränta, ammorteringskrav, fastighetsskat osv) Inte med de konsekvenser det kan få för familjen om en blir sjuk, av med jobbet eller liknande.
Mina föräldrar byggde sitt hus i början på 80-talet, sutteränghus på ca 180kvm, farfar var byggsnickare så de murade grunden själv och köpte ett färdig hus (vet faktiskt inte om det var lösvirke, byggsats, modulhus) och ställde på grunden. Deras totala lån motsvarar inflationsjusterat idag ca 1 200 000kr. Att låna drygt en miljon för att bygga ett hus anser jag vara rimligt, kanske uppemot två miljoner då husen idag har funktioner som äldre hus inte har. Men nu pratar jag om nybyggnation, inte 70-90år gamla renoveringsobjekt.
Köp på landet då? Det är billigare där!
Ja det är det, dock måste man räkna in transportkostnaden i köpet av ett hus på landet, att ha två st hyffsade bilar (det går inte ha en opålitlig bil om försörjningen är beroende av den) gör att ett hus på landet i inköp blir billigare men en stor del av vinsten äts upp av transporter. Om jag söker på vad det sammanlagt kostar att äga en bil och köra 1500mil per år får jag siffror mellan 3000 och 6000kr / mån inkl allt. 2 bilar i den nedre delen av skalan (4000kr/mån) innebär alltså att vi kommer spendera 8000kr/mån på transport, förutsatt att vi håller oss inom 1500mil/år vilket beroende på avstånd inte är helt sannolikt. Dessutom kostar villor inom tre mil från denna stad fortfarande sällan mindre än två miljoner. Vi är båda uppvuxna på landet och vet vad det innebär i avstånd till vänner och ständigt bilåkande och det är inget vi egentligen önskar våra barn även om vi skulle trivas väldigt bra när vi väl är på plats i hemmet.
Men vad snål du är, alla andra tar ju bara ett lån och köper ett hus!
Vet inte ens vart jag ska börja bemöta detta argument, det är därför vi har prisbilden vi har. självklart är jag färgad av att nu stå utanför bostadsmarknaden med en stor tröskel för att komma in men jag tror inte att jag hade tyckt att prisbilden är rimlig oavsett bostadskarriär eller inte. (
Så vart har vi då landat?
Nybygge tror jag är det vettigaste alternativet i dagsläget. har hittat hus från t.ex. movehome som med helentreprenad går att få byggda för ca2-2,5milj kr. Dock är det inte så enkelt, man måste ha en tomt för att bygga! Så vi gav oss in i tomtletarträsket. Det visar sig vara väldigt svårt att hitta en tomt överhuvudtaget om man inte är beredd att lägga ut 700000kr och uppåt vilket skulle ge ett totalpris som återigen är över tre miljoner och så är vi tillbaka på ruta ett, dock med ett nytt hus istället för ett renoveringsobjekt.
Att ta ett mångmiljonlån tror jag kommer påverka livskvaliteten negativt, man blir beroende av förvärvsarbete, den pengamängd som är tillgänglig för oss och barnen minskar tillsammans med tillgänglig tid för oss alla att vara tillsammans. Jag anser också att det är oansvarigt att chansa på att t.ex. räntorna kommer vara låga så att vi har samma förutsättningar som idag. Och där står vi nu. I en hyresrätt vi nyligen flyttat till (den gamla blev för liten), vi trivs inte i den nya då grannarna trots störningsjour osv inte lugnar sig och området överlag är sådär. (endast 8års kötid för denna, suck)
Det ska tilläggas att vi sänkt våra krav en hel del över tiden. Huset vi ska bo i behöver inte vara nyrenoverat överallt, det räcker gott att det känns ok och att allt är i funktionsdugligt skick och inte gör ont i ögonen att titta på, inte ligger bredvid en kraftigt trafikerad väg och att det finns lite tomt för barnen att härja runt på.
Som tur är så är vi relativt samsynta på hur stora lån vi accepterar och vilken nivå på hus vi kan tänka oss.
Vi kan inte vara de enda som tänker såhär?
Tanken är egentligen inte att diskutera våran specifika situation utan våra tankar kring lån och om din/er situation såg liknande ut hur du/ni löste det tillslut?
Jag har inte köpt hus själv på snart 20 år. Då köpte vi ett "oerhört dyrt" hus för ca 2,3 miljoner. Ränteläget på den tiden hade just krupit ned under 10%, jag var annars van vid 13 - 15% som var standard under 80 - 90 talet. Jag var helt övertygad om att räntan under 10% var en tillfällig nyck på marknaden.
Vi kände "vad har vi gjort" vi är ruinerade för resten av vårt liv. I dagsläget säger Booli automatvärdering att vårt hus är värt ca 11,5 milj.
Med detta vill jag bara säga att känslan av sjuk marknad har alltid funnits, och paniken inför en investering.
Jag tror såhär om lån (min son köpte 33 kvm etta för 2,2 milj häromåret, dottern är på gång, blir färdig på högskolan senare i år, så frågan aktuell).
Att om man nu köper dyrt, och när räntan går upp senare (det kommer den att göra). Så har man förhoppningsvis (nästan säkert) också en bättre inkomstsida för att betala den högre räntan. Man får helt enkelt gilla läget. En stor ränteuppgång kommer för det första inte att ske över natt, det kommer att ta tid. Dels kommer den att kombineras med inflation, vilket ger ökade inkomster. Vi kan inte ha 6% räntor med noll inflation, det skulle sätta hela samhället i konkurs.
Utan OM man behöver en bostad NU, och har ekonomisk möjlighet, då skall man inte rygga tillbaka, Visserligen kan man vara lite fundersam över den kortsiktiga utvecklingen, och kanske inte stressa fram ett nytt boende precis just nu. Det kommer troligen inte att vara dyrare efter sommaren, men då kan man troligen se om det fortsätter nedåt, eller börjar vända upp.
Skulle vi få en situation med jättekris, och kanske hundratusen hushåll som hotas av konkurs. Då kommer vi att få se politiska ingripanden. Min hypotes är att om man är lite mindre skuldutsatt än genomsnitt, så kommer det att ordna sig.
Vi kände "vad har vi gjort" vi är ruinerade för resten av vårt liv. I dagsläget säger Booli automatvärdering att vårt hus är värt ca 11,5 milj.
Med detta vill jag bara säga att känslan av sjuk marknad har alltid funnits, och paniken inför en investering.
Jag tror såhär om lån (min son köpte 33 kvm etta för 2,2 milj häromåret, dottern är på gång, blir färdig på högskolan senare i år, så frågan aktuell).
Att om man nu köper dyrt, och när räntan går upp senare (det kommer den att göra). Så har man förhoppningsvis (nästan säkert) också en bättre inkomstsida för att betala den högre räntan. Man får helt enkelt gilla läget. En stor ränteuppgång kommer för det första inte att ske över natt, det kommer att ta tid. Dels kommer den att kombineras med inflation, vilket ger ökade inkomster. Vi kan inte ha 6% räntor med noll inflation, det skulle sätta hela samhället i konkurs.
Utan OM man behöver en bostad NU, och har ekonomisk möjlighet, då skall man inte rygga tillbaka, Visserligen kan man vara lite fundersam över den kortsiktiga utvecklingen, och kanske inte stressa fram ett nytt boende precis just nu. Det kommer troligen inte att vara dyrare efter sommaren, men då kan man troligen se om det fortsätter nedåt, eller börjar vända upp.
Skulle vi få en situation med jättekris, och kanske hundratusen hushåll som hotas av konkurs. Då kommer vi att få se politiska ingripanden. Min hypotes är att om man är lite mindre skuldutsatt än genomsnitt, så kommer det att ordna sig.
Renoveringsnovis
· Östersund
· 91 inlägg
Bra svar som ger lite perspektiv.
Jag vill dock hävda att en upprepning av en 500%ig uppgång på 20år (25%/år) nog är väldigt osannolik då räntan som du säger gått från över 10% till mindre än 1,5% under samma tid. Jag är inte ute efter att spekulationsköpa och tjäna pengar vid en senare försäljning utan jag planerar att rota mig och min familj i det här huset och det är utifrån detta perspektiv jag resonerar.
Rätta mig om jag har fel nu men är inte 90-talskrisen ett exempel på att vi nog inte kan förvänta oss ett politiskt ingripande om det går åt skogen. Jag tycker heller inte att politiker ska ingripa p.g.a. att någon lånat över sin förmåga och blir chockad över att räntan höjs. Jag skulle nog till och med bli ordentligt förbannad om det blir så att jag via mina skattepengar får lösa problem åt de som inte kan göra vettiga riskbedömningar själva och lånar mer än de kan betala tillbaka. Jag har inga större problem att ta på mig ett lån utan det som oroar mig är storleken på lån som krävs för att köpa en godtycklig 150-180kvm villa i ett icke extraordinärt område i en icke extraordinär stad.
Något jag också märkt är att känslan för pengars värde verkar ha minskat. När vi berättar för någon att vi lagt oss i en budgivning utan att vi nått taket på vårt lånelöfte får vi ofta en lite oförstående blick tillbaka. "men vadå, ni hade väl kunnat lägga typ 100000-200000 till?" Det är 100000:- vi pratar om, 8330:- i månaden i ett år. Det är mycket pengar! En relativt vettig begagnad bil, ett flertal utlandsresor eller 5882st 88:an glassar.
Jag förstår din hypotes och har stundtals tänkt så själv men litar verkligen inte på att det kommer bli så.
Mycket av uppgången tror jag också bygger på förväntningar om framtida uppgångar, framför allt i Stockholm. "Aja, det här vart ju lite dyrt men om två år kan jag fortfarande sälja med några hundra tusen i vinst så det känns lugnt". Om det tänket försvinner tror jag att man kommer bli mer rädd om pengarna och se vad ett hus faktiskt kan vara värt.
Med det här svamlet vill jag säga att jag är glad att det löst sig för er och de flesta som köpte samtidigt som er men jag tror inte vi kan räkna med samma förutsättningar när vi ska köpa idag. Det känns samtidigt orimligt att försöka förutspå framtiden och vänta in en korrigering/nedgång och köpa då, för det är nu det största behovet finns med små barn.
Jag vill dock hävda att en upprepning av en 500%ig uppgång på 20år (25%/år) nog är väldigt osannolik då räntan som du säger gått från över 10% till mindre än 1,5% under samma tid. Jag är inte ute efter att spekulationsköpa och tjäna pengar vid en senare försäljning utan jag planerar att rota mig och min familj i det här huset och det är utifrån detta perspektiv jag resonerar.
Rätta mig om jag har fel nu men är inte 90-talskrisen ett exempel på att vi nog inte kan förvänta oss ett politiskt ingripande om det går åt skogen. Jag tycker heller inte att politiker ska ingripa p.g.a. att någon lånat över sin förmåga och blir chockad över att räntan höjs. Jag skulle nog till och med bli ordentligt förbannad om det blir så att jag via mina skattepengar får lösa problem åt de som inte kan göra vettiga riskbedömningar själva och lånar mer än de kan betala tillbaka. Jag har inga större problem att ta på mig ett lån utan det som oroar mig är storleken på lån som krävs för att köpa en godtycklig 150-180kvm villa i ett icke extraordinärt område i en icke extraordinär stad.
Något jag också märkt är att känslan för pengars värde verkar ha minskat. När vi berättar för någon att vi lagt oss i en budgivning utan att vi nått taket på vårt lånelöfte får vi ofta en lite oförstående blick tillbaka. "men vadå, ni hade väl kunnat lägga typ 100000-200000 till?" Det är 100000:- vi pratar om, 8330:- i månaden i ett år. Det är mycket pengar! En relativt vettig begagnad bil, ett flertal utlandsresor eller 5882st 88:an glassar.
Jag förstår din hypotes och har stundtals tänkt så själv men litar verkligen inte på att det kommer bli så.
Mycket av uppgången tror jag också bygger på förväntningar om framtida uppgångar, framför allt i Stockholm. "Aja, det här vart ju lite dyrt men om två år kan jag fortfarande sälja med några hundra tusen i vinst så det känns lugnt". Om det tänket försvinner tror jag att man kommer bli mer rädd om pengarna och se vad ett hus faktiskt kan vara värt.
Med det här svamlet vill jag säga att jag är glad att det löst sig för er och de flesta som köpte samtidigt som er men jag tror inte vi kan räkna med samma förutsättningar när vi ska köpa idag. Det känns samtidigt orimligt att försöka förutspå framtiden och vänta in en korrigering/nedgång och köpa då, för det är nu det största behovet finns med små barn.
Och jag har mycket svårt att förstå varför folk betalar lika mycket eller ibland mer för ett gammalt hus (inkl renoveringsbehov) som för ett helt nytt??? Köper man ett gammalt så har man i alla fall ett gammalt hus men köper man ett nytt tror jag rätt säkert att man har ett bättre hus för samma peng.
Allvetare
· Västra götaland
· 8 467 inlägg
Det här är en intressant frågeställning, helt klart, jag följer med spänning tråden.
Jag och min fd. sambo köpte hus i liknande omständigheter (2 akademiker, 2 barn 2+4år ca 65-70 tkr bruttolön i hushållet), dock i en något mindre stad (~35.000 pers) slutet på 2012. Efter många visningar, nån budgivning, så köpte vi en 70-talskåk på 125 kvm, av byggaren/första ägaren. 1,25 miljoner, och då bjöd vi över oss själva från 1,1 mkr, upp till utgångspris, för att slippa en tredje visning.
Inget var gjort sedan byggår 1973, och det kändes som vi köpt ganska dyrt. Vi hade inget sparat, utan fick ta blanco på 15%. När jag renoverat en del, och löst fuktproblemet i krypgrunden, så värderades det till 1,6 mkr ungefär. Hösten 2015 gick det utför i förhållandet, och i mars 2016 flyttade hon ut. Då var huset värderat till 1,8 mkr, och jakten började på att hitta en bank som var intresserad av låna ut pengar till mig. Det var lättare sagt än gjort. Vi hade totalt ca 1,35 mkr i lån, men eftersom kalkylen inte gick ihop var inte SEB intresserade av mig som kund (trots närmare 40 år som trogen kund utan en missad betalning). Efter ett flertal bankmöten slutade det på Handelsbanken som inte bara använde en flexibel beräkningsmodell (där man inte schablonmässigt lade 500 i månaden på schampo, och 3000 på utelunch) utan även uppskattade att jag på under ett år betalat av två blancolån på ~40kkr och sparat ihop närmare 50 kkr i buffert. Jag och den fd. kom överens om att använda värderingen på 1,6 mkr som underlag för bodelningen, och jag köpte ut henne. I dagsläget bor jag själv med barn på halvtid i huset och har en boendekostnad på under 8000 kr i snitt. Huset är värderat till 2 mkr vid tidpunkten för övertagandet, hösten 2016. Sedan dess har ett hus sålts på min gata (feb. 2017), vilket hade ungefär samma förutsättningar som mitt (inget renoverat, byggt -71, första ägaren sålde) och det slutade på 2,15 mkr. Häromdagen fick jag ett reklambrev från en kän mäklarkedja där de stolt meddelade att de sålt ett hus på en gata bredvid för 2,83 mkr.
Mina 0.02 ct i tråden är att när jag köpte hus 2012 kostade ett renoveringsobjekt i min stad under miljonen, och ett hus på "bra adress" och skick kunde hamna uppåt 2 mkr. Fem år senare kostar ett renoveringsobjekt 2 mkr, och ett finare/nybyggt hus 3-4 mkr. Kan det fortsätta så? Nej, det är ju helt orimligt.
Nu vet jag att TS inte efterfrågade personliga råd, men jag tänker ändå skicka med ett: Om ni bestämmer er för att köpa hus, stå kvar i bostadskön i er stad. Blir ni tvungna att dela på hushållet kommer ingen av er att kunna bo kvar med storleken på lån som krävs nuförtiden.
Jag och min fd. sambo köpte hus i liknande omständigheter (2 akademiker, 2 barn 2+4år ca 65-70 tkr bruttolön i hushållet), dock i en något mindre stad (~35.000 pers) slutet på 2012. Efter många visningar, nån budgivning, så köpte vi en 70-talskåk på 125 kvm, av byggaren/första ägaren. 1,25 miljoner, och då bjöd vi över oss själva från 1,1 mkr, upp till utgångspris, för att slippa en tredje visning.
Inget var gjort sedan byggår 1973, och det kändes som vi köpt ganska dyrt. Vi hade inget sparat, utan fick ta blanco på 15%. När jag renoverat en del, och löst fuktproblemet i krypgrunden, så värderades det till 1,6 mkr ungefär. Hösten 2015 gick det utför i förhållandet, och i mars 2016 flyttade hon ut. Då var huset värderat till 1,8 mkr, och jakten började på att hitta en bank som var intresserad av låna ut pengar till mig. Det var lättare sagt än gjort. Vi hade totalt ca 1,35 mkr i lån, men eftersom kalkylen inte gick ihop var inte SEB intresserade av mig som kund (trots närmare 40 år som trogen kund utan en missad betalning). Efter ett flertal bankmöten slutade det på Handelsbanken som inte bara använde en flexibel beräkningsmodell (där man inte schablonmässigt lade 500 i månaden på schampo, och 3000 på utelunch) utan även uppskattade att jag på under ett år betalat av två blancolån på ~40kkr och sparat ihop närmare 50 kkr i buffert. Jag och den fd. kom överens om att använda värderingen på 1,6 mkr som underlag för bodelningen, och jag köpte ut henne. I dagsläget bor jag själv med barn på halvtid i huset och har en boendekostnad på under 8000 kr i snitt. Huset är värderat till 2 mkr vid tidpunkten för övertagandet, hösten 2016. Sedan dess har ett hus sålts på min gata (feb. 2017), vilket hade ungefär samma förutsättningar som mitt (inget renoverat, byggt -71, första ägaren sålde) och det slutade på 2,15 mkr. Häromdagen fick jag ett reklambrev från en kän mäklarkedja där de stolt meddelade att de sålt ett hus på en gata bredvid för 2,83 mkr.
Mina 0.02 ct i tråden är att när jag köpte hus 2012 kostade ett renoveringsobjekt i min stad under miljonen, och ett hus på "bra adress" och skick kunde hamna uppåt 2 mkr. Fem år senare kostar ett renoveringsobjekt 2 mkr, och ett finare/nybyggt hus 3-4 mkr. Kan det fortsätta så? Nej, det är ju helt orimligt.
Nu vet jag att TS inte efterfrågade personliga råd, men jag tänker ändå skicka med ett: Om ni bestämmer er för att köpa hus, stå kvar i bostadskön i er stad. Blir ni tvungna att dela på hushållet kommer ingen av er att kunna bo kvar med storleken på lån som krävs nuförtiden.
Självklart är ni inte ensamma om att fundera på allt det där med livet, boendet, familjen, uppbunden av lån, piskan mot ryggen mm. Det är dock livet. Bo måste man och prioriterar man i Sverige vilket är naturligt pga klimatet.
Vi hade också ett stort motstånd mot att kliva in i karusellen för 15 år sen och hade samma funderingar hur mycket vi faktiskt ville lägga på boendet och hur mycket risk vi ville ta.
Hyresrätter är inte gratis och vi har hela tiden i hus (två st) och bostadsrätt (två st) bott billigare än om vi hyrt motsvarande storlek. Jag är övertygad att man kan minska sin familjs riskexponering genom att vara planerad och strukturerad. När vi byggde valde vi de saker vi värdesätter och valde även att göra en del själv när tid, ork och pengar fanns (det var bara sånt som inte var kritiskt för komforten i boendet). Det blev en kul tid även om det då kunde vara slitit. Det är ett sätt att portionera ut kostnaderna och då "lura" sig att boendet är mindre dyrt.
För att hantera lån och andra kostnader rörande boendet har vi alltid resonerat så att vi sätter av en fast summa som täcker alla kostnader med en marginal motsvarande en längre ränta. Den bufferten som byggs upp då är planerad att levas på då vår fasta summa kanske inte täcker kostnaderna. Även om räntan skulle gå upp till samma nivåer som 2007-2008 närmaste tiden så behöver vi inte öka vår fasta summa. På det sättet kan vi också "chansa" lite med bindningstid på lånet för att över lång tid betala så lite ränta som möjligt.
Vi gillar att fixa men gillar inte renoveringar så vi har alltid satsat på sånt som varit bra standard från början. Vi har gjort de valen då vi värdesätter vår tid men har heller inte fritidsintressen som är speciellt kostsamma så vi kan tänka oss betala lite extra vid inköp för att slippa ta en massa kontantköp och lägga massa tid på att byta ut eller renovera för att bara bo.
Orkar er familj med en stor renovering eller leva i hyresrätt med liten möjlighet att påverka boendet? Utan att ha ett behov av "karriär" kanske ni vill känna att ni orkar byta jobb med allt vad det innebär utan att allt engagemang finns i boendet?
Bara för att få lite perspektiv, vi sätter av samma fasta summa idag som för 15 år sen och maxat ut föräldraledighet med tre barn under tiden.
Vi hade också ett stort motstånd mot att kliva in i karusellen för 15 år sen och hade samma funderingar hur mycket vi faktiskt ville lägga på boendet och hur mycket risk vi ville ta.
Hyresrätter är inte gratis och vi har hela tiden i hus (två st) och bostadsrätt (två st) bott billigare än om vi hyrt motsvarande storlek. Jag är övertygad att man kan minska sin familjs riskexponering genom att vara planerad och strukturerad. När vi byggde valde vi de saker vi värdesätter och valde även att göra en del själv när tid, ork och pengar fanns (det var bara sånt som inte var kritiskt för komforten i boendet). Det blev en kul tid även om det då kunde vara slitit. Det är ett sätt att portionera ut kostnaderna och då "lura" sig att boendet är mindre dyrt.
För att hantera lån och andra kostnader rörande boendet har vi alltid resonerat så att vi sätter av en fast summa som täcker alla kostnader med en marginal motsvarande en längre ränta. Den bufferten som byggs upp då är planerad att levas på då vår fasta summa kanske inte täcker kostnaderna. Även om räntan skulle gå upp till samma nivåer som 2007-2008 närmaste tiden så behöver vi inte öka vår fasta summa. På det sättet kan vi också "chansa" lite med bindningstid på lånet för att över lång tid betala så lite ränta som möjligt.
Vi gillar att fixa men gillar inte renoveringar så vi har alltid satsat på sånt som varit bra standard från början. Vi har gjort de valen då vi värdesätter vår tid men har heller inte fritidsintressen som är speciellt kostsamma så vi kan tänka oss betala lite extra vid inköp för att slippa ta en massa kontantköp och lägga massa tid på att byta ut eller renovera för att bara bo.
Orkar er familj med en stor renovering eller leva i hyresrätt med liten möjlighet att påverka boendet? Utan att ha ett behov av "karriär" kanske ni vill känna att ni orkar byta jobb med allt vad det innebär utan att allt engagemang finns i boendet?
Bara för att få lite perspektiv, vi sätter av samma fasta summa idag som för 15 år sen och maxat ut föräldraledighet med tre barn under tiden.
Det är bara gilla läget och belåna dig max, om tio år har du ett boende som är värt mer.
Annars gäller det landet, och jag förstår dig med transportkostnader, men .. det går kanske att åka tillsammans, åka buss? Vi bor 2,5 mil från "byn" och vi gjorde oss av med en bil förra året, sparar flera tusen i månaden och måste planera lite.
Tänk på att folk alltid tyckt det varit dyrt, min mormor satt kvar i hyresrätt hela livet, när hennes bekanta köpte lägenheter för 6000 kr så var detta en enorm summa och helt otänkbart att vara skyldig banken några tusen.
Annars gäller det landet, och jag förstår dig med transportkostnader, men .. det går kanske att åka tillsammans, åka buss? Vi bor 2,5 mil från "byn" och vi gjorde oss av med en bil förra året, sparar flera tusen i månaden och måste planera lite.
Tänk på att folk alltid tyckt det varit dyrt, min mormor satt kvar i hyresrätt hela livet, när hennes bekanta köpte lägenheter för 6000 kr så var detta en enorm summa och helt otänkbart att vara skyldig banken några tusen.
Allvetare
· Västra götaland
· 8 467 inlägg
Nu har jag inget minne av 90-talskrisen själv, men har en chef som arbetade på bank under tiden, och hon har hemska minnen av tiden, och att hon löste in hus från folk som inte hade råd att betala på löpande band. Så min uppfattning är nog likadan, att staten inte var speciellt intresserad av att hjälpa till där ...F Fjällöparn skrev:
Däremot så tror jag att "behovet" för små barn att ha ett hus tenderas övervärderas. I mitt fall så var det så att små barn kombinerat med ett hus med renoveringsbehov var en bidragande orsak till att förhållandet inte höll. Köp inget renoveringsobjekt om du inte planerar att hyra in all arbetskraft. Barnen har det bättre med närvarande föräldrar i lägenhet, än med upptagna i ett hus ..
Kanske för att man vill bo i ett visst område eller man tilltalas av äldre hus. Eller bara det faktum att man då vet vad man köper. Hur många är det inte som har så svårt att se hur de skulle vilja möblera ett tomt rum men mycket enklare om rummet redan har en "normal" möblering?E elmont skrev:
Att bo på 'landet' måste ju inte innebära ständigt bilåkande och långt till alla kompisar. Det finns ju orter med 10 000+ invånare där det går att hitta inflyttningsklara hus för under miljonen.
En förutsättning är väl iofs att man har ett jobb inom rimligt avstånd och fungerande kollektivtrafik.
En förutsättning är väl iofs att man har ett jobb inom rimligt avstånd och fungerande kollektivtrafik.
Jo 90-talskrisen orsakades av politiker, och politiska beslut hjälpte många ur krisen.
En kollega tvingades sälja hus och lägenhet (lgh hade de inte haft råd att sälja med förlust). De hade först köpt lgh för 450 000, sedan huset för 1,5 milj allt med 100% belåning. De skulle bli av med hus och lägenhet och få en kvarvarande förlust på ca 1,2 milj. Banken tog hus och lägenhet, hjälpte dem med nytt lån för ett hus de hade råd med, och de fick ett förlustlån på 100 000. Banken skrev av 1,1 milj. Troligen skickades bostäderna bara in i statliga securum som bildats för att ta hand om bankernas dåliga lån. Securum avvecklades några år senare med vinst för staten.
En kollega tvingades sälja hus och lägenhet (lgh hade de inte haft råd att sälja med förlust). De hade först köpt lgh för 450 000, sedan huset för 1,5 milj allt med 100% belåning. De skulle bli av med hus och lägenhet och få en kvarvarande förlust på ca 1,2 milj. Banken tog hus och lägenhet, hjälpte dem med nytt lån för ett hus de hade råd med, och de fick ett förlustlån på 100 000. Banken skrev av 1,1 milj. Troligen skickades bostäderna bara in i statliga securum som bildats för att ta hand om bankernas dåliga lån. Securum avvecklades några år senare med vinst för staten.
Renoveringsnovis
· Östersund
· 91 inlägg
Jag har också väldigt svårt att förstå hur man kan betala mer för ett 50år gammalt hus än ett nybyggt. Argumentet om vissa områden köper jag, det är svårt att bygga nytt i redan fullbyggda områden men att man skulle vet vad man köper med ett gammalt hus men inte ett nytt? Där håller jag nog inte med. Ett gammalt hus kan ha så mycket konstigheter som växt fram genom åren som känns omöjliga förutspå.J JBa skrev:
Dan Johansson: Ja att en totalrenovering tär har vi också funderat på. Jag skulle gärna köpa en byggsats och bygga huset själv men realistiskt sett så vill jag hellre vara med familjen och därför är helentreprenad nog det som gäller vid nybygge. Renoveringsobjekten häromkring är så dyra att det verkligen inte lönar sig att totalrenovera, när man renoverat det har man ett hus med gammal stomme och byggteknik som ändå blivit dyrare och tagit mer tid än att bygga nytt. Att bo i ett timmerhus på landet är dock ack så lockande
.Jag uppskattar verkligen alla svar då infallsvinklar som ekonomi kontra tid med familjen, Barnens nytta av hus kan vara överskattat, en totalrenoverings påfrestningar på ett förhållande, lösningar för att klara nergångar med konstant avsättning av pengar, att boendet ändå inte är allt osv. Jag läser och begrundar allt.
Jag ser ett tema, de som köpt boendet för en längre tid sedan framhåller att det löst sig bra och att det varit en bra affär, vilket det såklart varit. Jag tror starkt på en återgång dock efter en långvarig högkonjunktur och även att vi (om vi inte redan är där) är väldigt nära taket för bostadspriser. Men det beskriver ni att man trodde för tidpunkten vid era köp också så man vet aldrig.
Mardrömmen är att köpa/bygga något och om 5år ha ett halverat värde med lån som vida överstiger bostadens. Snacka om magsår.
Gamla hus ligger ofta i mer attraktiva områden, närmare stadskärnan osv. Läget betyder mer än vilket hus som står på tomten.E elmont skrev:
Vi flyttade för snart 20 år sedan från ett hus som var 7 år gammalt när vi köpte, vi bodde i det i 7 år. Det kändes rätt "smäckigt" i jämförelse med det 30 tals hus vi köpte, som var ca dubbelt så dyrt. Lägesmässigt var de likvärdiga. Utom på EN punkt, skoltillhörighet. Det nyare huset hörde skolmässigt till ett problemområde. Trots att vi hade flera andra skolor närmare, det var ngn. sorts bussningsprojekt, att blanda ut problemskolan.
Renoveringsnovis
· Östersund
· 91 inlägg
Din och min definition av "Landet" skiljer sig en deluseless skrev:
. Tänk Dick Bewarp och Cowboykåken, det är min definition av på landet.Ja, jag förstår att ni inte vill bo så. Men vad är problemet då? Det finns ju en massa hus till salu för under 2 miljoner i hela Mälardalsregionen. Priser på 3 miljoner och uppåt finns väl bara i de stadsnära villaområdena? Men, så klart, vill man klara sig helt utan bil är det kanske i ett sånt område man måste bo.
