El & Teknik

Det svenska elystemet – inne i bostaden

En elmätare och en elcentral.

En elmätare och en elcentral. Foto: Marlén Eskilsson

Här fortsätter vår artikelserie om det svenska elsystemet.

I del ett och del två av vår artikelserie om det svenska elsystemet har vi sett principbilder på hur strömmen kommer in i bostaden. Nu ska vi se lite mer detaljer på hur det går till och vilka begrepp som finns här.

Sida 1 av 5

Servisledning och elmätare

Den ledning som ligger före elmätaren kallas servisledning och ägs av nätägaren (normalt är det så). Det kan eventuellt finnas servissäkringar före denna ledning (ej på bild). Även elmätaren är nätägarens egendom och bekostas av dem, men mätartavlan och mätarskåpet i sig ägs av innehavaren av bostaden. 

Bilden nedan visar ett TN-C-system som är det vanligaste fallet i Sverige, även om TN-S är på frammarsch. TN-C innebär alltså en gemensam N- och PE-ledare, det vill säga en PEN-ledare, vilket i ett trefassystem blir totalt fyra ledare.

Servisledning och elmätare

Det sitter vanligen en huvudbrytare i mätarskåpet (ej med på bild), kanske både före och efter elmätaren. I dagens mätarskåp ska den sitta efter elmätaren eftersom denna alltid behöver ström för att kunna kommunicera med nätägaren. I äldre mätarskåp sitter den ofta före, och i efterhand kompletterats med en andra brytare efter mätaren. Många moderna elmätare har en brytare inbyggd som man kan använda.

Det finns mätarsäkringar före elmätaren. Det är dessa mätarsäkringar som styr abonnemangets ”storlek”. Man betalar en fast avgift beroende på märkströmmen hos dessa säkringar, en avgift som varierar mellan nätägarna. Det kan handla om en skillnad på så mycket som 1000 :- per år, så det kan vara värt att kolla upp vad man egentligen behöver.

Sida 2 av 5

Huvudledningar

Efter mätaren utgår en eller flera huvudledningar till huset elcentraler, eventuellt avsäkrade med huvudsäkringar om det behövs. Blanda alltså inte ihop mätarsäkringar med huvudsäkringar, det är två helt olika slags säkringar. I dagligt tal säger man ofta huvudsäkring när man menar mätarsäkring.

Ledningar mellan centraler kallas huvudledningar och det kan där även förekomma flera huvudsäkringar på olika platser. Men vanligen försöker man dimensionera huvudledningarna efter den högsta möjliga mätarsäkringen, 25 A för en normal villa. Då behövs inga huvudsäkringar alls. Gör man inte det så får man istället ta kostnaden för nya ledningar den dag man behöver säkra upp.

En huvudledning kan vara utförd som TN-C eller TN-S, det är valbart, och man kan blanda inom samma anläggning. Men efter den punkt man gått över till TN-S så kan man aldrig gå tillbaka till TN-C. Andra parallella huvudledningar kan dock fortfarande vara utförda som TN-C.

Normalt innehåller en huvudledning tre faser, men det måste den inte göra. Man kan utföra en huvudledning med en eller två faser. Om man behöver lite ström till friggeboden och behöver en liten central där på grund av olika slags förbrukare så kan det finnas motiv för en enfasig huvudledning. Det blir alltså tre ledare för TN-S och två ledare för TN-C. En tvåfasig huvudledning kan man behöva ta till om man har en befintlig kabel med fyra ledare som man inte gärna kan eller vill byta men samtidigt måste utföra som TN-S. Man kan där givetvis inte nyttja trefasmaskiner.

Sida 3 av 5

Elcentraler

En elcentral delar upp en huvudledning i flera mindre gruppledningar för enskilda syften som belysning och uttag. Det kan ju vara en ganska grov huvudledning som matar en elcentral och det vill man inte ha ända ut till varje uttag. Så elcentralen delar upp och säkrar av huvudledningen i ”klenare” grenar.

TNC-systemet

I bilden ovan är elcentralen matad med TN-C – tre fasledare och en PEN-ledare. PEN-ledaren är ansluten till PE-skenan, den ska alltid anslutas till PE-skenan i centraler. Gruppledningar måste enligt reglerna vara utförda som TN-S så uppdelningen till TN-S sker här via bygeln över till N-skenan. Utgående gruppledningar får då separata ledare för skyddsjord och nolla.

Men övergången till TN-S hade lika gärna kunnat göras i mätarskåpet. Det hade då krävts en kabel med 5 ledare som matar denna elcentral.

De tre faserna går igenom en huvudbrytare i elcentralen och vidare till gruppsäkringarna. Dessa är vanligen på 10 A för grupper som används till belysning och uttag. Vissa större förbrukare som spis använder 16 A. 

Uppdelning i grupper gör man av flera olika skäl:

  • Då 10 A är ”lagom” och medger en relativt tunn kabel som smälter in så lägger man lagom mycket förbrukare på en grupp, till exempel 2 – 3 stycken rum. Å andra sidan kan till exempel ett kök behöva 3 – 4 grupper där varje grupp matar ett enda uttag, så det beror på vad uttagen är avsedda för.
  • Om en säkring skulle lösa ut på grund av ett fel eller på grund av överlast så vill man inte att hela våningsplanet ska bli svart så det är bra att fördela grupperna mellan rummen.
  • Likaså vid elektriskt underhåll vill man kunna bryta bort så liten del av anläggningen som möjligt.
  • Grupperna bör ha ett syfte, till exempel matning av ett rum inomhus eller matning av uttag utomhus etc. Vissa grupper kan ha en enda förbrukare, till exempel ett larm.
  • Fler grupper gör det teoretiskt möjligt att belasta med fler förbrukare samtidigt, men å andra sidan går det bara till en viss grad då mätarsäkringen eller huvudsäkringen vanligen begränsar det totala effektuttaget.

Även mätarskåpet kan ses som en elcentral. Det är vanligt att det finns några säkringar i mätarskåpet som går till ett uttag på mätarskåpet etc, så i och med det blir mätarskåpet även en elcentral. En huvudledning kännetecknas av att den går till en elcentral.

Sida 4 av 5

Gruppledningar

Utgående gruppledningar kan vara en, två eller trefasiga. Det är viktigt att N- och PE-ledaren kopplas in på rätt plint, även om plintarna är förbundna med varandra.

En ”vanlig” enfasgrupp har alltså en fasledare, neutralledare och skyddsjordsledare. Om man tittar tillbaka på jordningssystemet så ser man att det bara är fasledaren som är ”farlig”. Ena hålet i ett uttag är alltså ”ofarligt” för det är nollan. Vilket, det till vänster eller höger, vet man inte.

Skyddsledaren är alltid märkt med grön och gul färg, men i äldre anläggningar kan den även vara röd, eller någon helt annan färg. Även PEN-ledaren är grön/gul, fast med en blå tilläggsmärkning i ändarna för att indikera att den även för en belastningsström.

I bilden ovan finns ingen JFB. Det går emellertid utmärkt att komplettera en gängsäkringscentral med en JFB, om den inte är väldigt gammal. 

För mer information så finns en bra introduktion till elen i hemmet hos kjell.com.

Sida 5 av 5

Skillnaden mellan huvudledning och gruppledning

Endast huvudledningar får vara utförda som TN-C så vad är det som egentligen skiljer mellan dessa två ledningar? 

Det finns inga fysiska skillnader i kablarna. Samma slags kabel kan användas till båda ändamålen.

TN-C har kravet att PEN-ledaren ska ha en area på minst 10 mm2 koppar. Det gör bruk av TN-C ganska opraktisk för gruppledningar, men det skulle gå om man ville.

Den stora skillnaden hittar man istället i dess användning. 

I en normal bostad finns vanligen en (1) huvudledning, ofta förlagd säkert och oåtkomligt, dessutom ganska robust jämfört med gruppledningar. Den har vanligen två kopplingspunkter, en i vardera ände.

Gruppledningar dräller det av både högt och lågt, ofta på utsatta platser och med många kopplingspunkter utefter dess väg. Det finns alltså en betydligt högre risk för skada på en gruppledning, och PEN-ledaren den vill vi ju inte ha skador på. Man har givetvis provat detta med PEN ändra fram till uttagen i elektricitetens barndom men funnit det vara en riktigt dålig ide då metoden förbjöds så tidigt som i 1939 års föreskrifter.