Husmors bruksanvisning för elcentralen

Det är vanligt att man låter en elcentral betjäna en hel byggnad eller en väl avgränsad del av en sådan, till exempel en övervåning. Man får då en naturlig central punkt att bryta strömmen på och man vet vart man ska gå för att göra så. Man blandar vanligen inte ihop grupper från flera centraler inom samma utrymme.

Det är därför bra om man läser gruppförteckningen (efter att man sett till att den är uppdaterad) så att man har ett hum om vilka säkringar som betjänar vad. Det kan underlätta om det plötsligt blir svart.

En gruppförteckning kan se ut så här:

Här ska finnas följande:

• Ett gruppnummer som man ska kunna återfinna på centralens kapsling, det ska alltså stå ”PS1” vid en säkring där. (exemplet nedan stämmer inte med denna gruppförteckning).
• En förklaring till vad gruppen betjänar. Den ska vara så tydlig att man förstår vilka rum och vilka uttag eller andra kopplingspunkter i ett rum som gruppen betjänar. Har man till exempel flera WC behöver man ju vara lite tydligare i detta exempel.
• Säkringens märkström, den ”storlek” som det ska vara på säkringen.
• Gruppledningens (minsta) area.
• Uppdelning i jordfelsbrytare. I detta exempel finns en rubrik ”JFB1” vilket man kan tolka som att samma JFB betjänar allt som står under. Vid flera JFBer är det viktigt att det tydligt framgår vilka grupper de är kopplade till.
• Om centralen har en JFB ska det finnas en kort anvisning över dess funktion och handhavande.
• Förkortningen ”PS” som används för de första två grupperna är ingen standard men betyder här personskyddsautomat, det vill säga en kombinerad JFB och säkring.
• Det kan även finnas uppgifter om vilken elfirma som har installerat centralen och gjort upp en (ursprungliga) gruppförteckningen. De kan även ha noterat uppmätt förimpedans vid centralen, en uppgift man inte ska kasta bort.

Elcentraler kan vara av två typer. De äldre med smältproppar heter diazedcentral men kan också kallas gängsäkringscentral eller proppcentral. I dessa finns inte mycket att ta fel på, huvudbrytare och smältproppar är de två självklara komponenterna. Något mer finns inte.

Moderna normcentraler kan däremot innehålla allehanda komponenter, inte bara säkringar utan även tidur, reläer, energimätare, dimmers, transformatorer och aktorer av allehanda slag som inte är självklara. Här kommer vi bara att lära oss identifiera säkringar och jordfelsbrytare.

Först lite terminologi. Begreppet säkring betyder smältsäkring, till exempel de porslinsproppar som finns i diazedcentraler, knivsäkringar eller glasrörssäkringar, allt som har en tråd som brinner av.

Normcentraler innehåller dvärgbrytare vilka härstammar ur det mer generella begreppet effektbrytare. Det är brytare som löser ut vid en viss ström och dessutom klarar av att bryta mycket höga kortslutningsströmmar, precis som en säkring. Även ordet automatsäkring förekommer.

Samlingsnamnet för säkringar och effektbrytare är överströmsskydd. Så när vi i dagligt tal hör ordet säkring så är det oftast överströmsskydd som avses.

Från vänster till höger i den lilla normcentral ser vi en huvudbrytare, en jordfelsbrytare och tre stycken dvärgbrytare.

Jordfelsbrytare med denna bredd är fyrpoliga och används för trefassystem. Den kan också vara hälften så bred, är då tvåpolig och kan användas för enskilda enfasgrupper. Det var förr vanligt att golvvärmen i badrummet fick en sådan.

Om man vill kunna identifiera en JFB utifrån märkningen på den så finns några saker att leta efter:

• Symbolen I∆n som anger märkutlösningsströmmen, den felström som JFBn löser för. För vanliga JFBer står det 30 mA här (0.03 A), men det kan även förekomma 10 mA. Högre värden ger inte personskydd utan används för skydd av ledningar.
• En testknapp.
• Symbolerna till vänster om ”Typ A”. Även typen, A i detta fall, anger att det handlar om en JFB.
• Texten IEC 61008 (finns ej i detta exempel).
• Till sist kan man söka på tillverkare och modell.
• 

Dvärgbrytare kan vara en-, två- eller trepoliga. I normcentralen ovan sitter det tre stycken enpoliga och i exemplet nedan är det en trepolig. Det kan vara svårt att se ibland om det verkligen är tre stycken separata eller om de sitter ihop. Enklast tittar man på vippan – trepoliga har en (1) vippa.

Behöver man identifiera en dvärgbrytare lite närmare så finns följande saker att titta på:

• Krumelurerna vid ”Symbol för överströmsskydd”.
• Karakteristik, C i detta fall vilket betyder ett normaltrögt överströmsskydd. Även B kan förekomma i bostäder. De är inte snabbare men de löser för en lägre kortslutningsström så man säger att de är snabbare. För motorer kan D förekomma, men inte i bostäder. Äldre dvärgbrytare kan vara märkta med ett L eller U här.
• Märkström, detta är ”storleken” på överströmsskyddet som ska stämma överens med gruppförteckningen, 10 A i detta exempel.
• Produktstandarden IEC 60898 (eller eventuellt 60947).

Personskyddsbrytare (PSA) är en kombination av JFB och dvärgbrytare i samma kapsling. De är vanligen två moduler breda och betjänar en enskild grupp, till exempel uttag utomhus eller kyl/frys.

Märkningen på en PSA innehåller därmed en kombination av märkningen på JFBer och dvärgbrytare, man ska hitta både och. Produktstandarden är dock en egen, IEC 61009.

I detta exempel från Schneider har man inte direkt slösat med märkning… Det finns gott om vit yta för en anständig märkning men Schneider har valt att klämma in små kryptiska informationselement på andra halvt skymda platser. Här finns ingen märkning som anger att det är en PSA utan det får man sluta sig till genom att läsa de värden som anges. Det uppfyller standarden men inte mer så det kunde Schneider ha gjort bättre.

Varje elcentral ska ha en huvudbrytare. Det har inte alltid varit ett krav så man kan hitta små elcentraler som saknar detta. Men finns det en huvudbrytare så ska den bryta all ström till centralen. Man ska normalt kunna lita på att all ström är bruten. 

Det kan finnas avsteg här, att en del av elcentralen ligger utanför huvudbrytaren. Det bör i så fall vara tydligt både på gruppförteckningen och på huvudbrytarens placering.

Det var vanligt förr att elvärmen hade en egen elcentral som satt kloss i kloss med huvudcentralen. Det kunde då se ut som en enda elcentral med två huvudbrytare. Det finns ett exempel på bild längre ned. Men man kan säga att en huvudbrytare ska bryta allting som finns under samma kapsling.

Se även Brytning av strömmen.

Huvudbrytare kan gå sönder, det är inte helt ovanligt. Det kan hända att de börjar glappa vid drift utan att man rört den, men det är vanligare att den inte fungerar efter att man har manövrerat den. Så det är en faktor att ha i bakhuvudet om det verkar konstigt som om en mätarsäkring har gått (se nedan).

En JFB ska finnas i varje elcentral. Det är numera ett krav vid nyinstallation och det är en mycket god ide att komplettera befintliga elcentraler med en JFB i efterhand. Det går bra att installera en sådan även för en gammal diazedcentral.

En JFB ger ett mycket bra personskydd vid olyckor och skador på elanläggningen eller skarvsladdar.

Några korta noteringar kring JFBer och PSAer:

• En JFB behöver motioneras regelbundet för att säkerställa dess funktion. Det gäller ju att den fungerar när det verkligen gäller. Så minst en gång per år bör man prova JFBn genom att trycka på testknappen. Rekommendationen varierar lite här på hur ofta det bör ske. Det är ju inget fel att prova den två gånger per år, till exempel i samband med sommar- och vintertid.
• En JFB mildrar effekterna av kortslutning och annan form av överledning mot skyddsjord. Den bryter strömmen långt tidigare än säkringen. Det behövs ingen stum kortslutning och strömmar på 100 A.
• Om det blir en kortslutning så kan det hända att både JFB och säkring löser ut. Det är normalt.
• Som förklarats tidigare gör inte en JFB ström genom kroppen behaglig på något vis. De som fått känna på detta talar om en dj*** smäll samtidigt som de undrar varför JFBn inte löste ut. Det gör de flesta vid ca 20 mA men man ger gutturala grottläten ifrån sig redan vid några få mA. Kramp inträder vid ca 10 mA. Så en JFB medger inte slarv med skarvsladdar eller dåligt underhållen anläggning – den räddar liv när det trots allt sker en olycka. Den förhindrar inte olyckor utan det är först då som den träder in.
• Mycket mer om JFBer, hur de fungerar och hur man felsöker jordfel kommer eventuellt (vid intresse) i en senare artikel.

Vid ett fel eller överlast så ska normalt den närmaste säkringen lösa ut, det vill säga den som sitter i elcentralen. Det kallas selektivitet. Blir det svart så ska det alltså normalt räcka med att byta säkring i närmaste elcentral.

Men verkligheten är inte alltid så. Om strömmen försvinner kan man även behöva titta i mätarskåpet, speciellt om man tycker att det blev mer svart än vad det borde blivit. Mätarsäkringarna bryter ju en hel fas. Det kan finnas många grupper i elcentralen som betjänas av en och samma fas.

• Det kan hända att en säkring har löst ut både i elcentralen och i mätarskåpet. Man kanske tror att det enbart är säkringen i centralen i och med att det fortfarande lyser i andra rum, men dessa rum kan vara matade från en annan fas. 
   
• Det kan också vara så att ingen säkring i elcentralen har löst ut alls, utan enbart i mätarskåpet. Då kommer det att vara svart i flera rum som man vet betjänas av olika säkringar.

Det är bra med en uppdaterad och begriplig gruppförteckning för att avgöra detta.

Den säkring som sitter uppströms ovanför säkringarna i elcentralen är vanligen mätarsäkringarna i mätarskåpet, eller eventuellt några huvudsäkringar där emellan. Gemensamt för dessa är att de bryter strömmen till en hel fas som fördelas till många olika grupper i elcentraler(na) som sitter nedströms. 

Om man råkar göra en kortslutning i ett rum, till exempel när man kopplar in en lampa, och man tydligt märker att det smäller till, då har en säkring gått (vi bortser just nu från att JFBn kanske har löst ut istället). Om man då ser att det faktiskt fortfarande lyser i rummet (och i andra rum som använder samma grupp), men att det kanske inte lyser så starkt som det brukar göra, då har en huvudsäkring löst ut istället för gruppsäkringen.

Detsamma kan hända helt spontant på grund av överbelastning. Om man har tre grupper i elcentralen på vardera 10 A, och belastar dessa grupper med varsin värmefläkt som drar 10 A, då blir ju summan 30 A. Om dessa tre grupper ligger på samma fas, då kan mätarsäkringen lösa ut för den kanske bara är på 16 eller 20 A. Så vardera grupp är belastad helt i sin ordning, men summan blir för mycket för mätarsäkringarna.  Därför löser mätarsäkringen och inte gruppsäkringen.

I båda dessa fallen kan man råka ut för märkliga symptom.

• Man kanske ser att det lyser svagt, eller ganska bra men inte så bra som det brukar.
• Och lyset kanske slocknar om man startar kaffebryggaren.
• Men å andra sidan kanske det lyser starkare om man vrider på spisen, men inte starkare än normalt.
• Och detta enbart på vissa grupper, medan andra grupper fungerar helt normalt.
• All gruppsäkringar är hela.

Detta kan tära på de grå innan man inser att en huvud- eller mätarsäkring kanske har löst ut.

Det viktiga symptomet att förstå här är lampor som lyser svagare än normalt eller apparater som brummar lite men inte fungerar eller ”orkar” starta. Om lampor i något fall lyser starkare än normalt, då är det läge att dra på gummihandskar, inte röra vid något som är skyddsjordat, slå av huvudbrytaren med en hand (den andra handen i fickan), krypa upp i soffan och ringa en jourelektriker. Då handlar det om nollsläpp, eller ännu värre PEN-släpp.

Nu måste vi ju titta på hur det kan komma sig att lamporna lyser svagt. I denna bild så har huvudsäkringen för L1 brunnit av till vänster i bild, så hela översta säkringsraden i elcentralen till höger är strömlös. 

• På en av dessa grupper, L1, finns en glödlampa i bild.
• Det finns också en varmvattenberedare (cylindern till höger) som är inkopplad på 400 V, det vill säga mellan två faser. Den nyttjar L1 och L2. Denna typ av VVB är vanlig idag.

Vad som nu händer är att den strömlösa L1 blir bakmatad från L2 via VVBn. Strömmen från L2 går igenom VVBn och matar den översta säkringsraden i elcentralen som den streckade röda linjen visar.

Detta innebär att VVBn och lampan blir kopplade i serie med varandra. Eftersom VVBn är en ganska hög belastning och därmed lågohmig så kommer lampan att få nästan all spänning över sig, men inte riktigt. På dagens LED märker man ingen skillnad alls. Men om man även kopplar in dammsugaren, då kommer lampan mer eller mindre att slockna.

Till skillnad mot nollsläpp så blir VVBn och lampan seriekopplade mellan fas och nolla, 230 V, inte 400 V, så det är helt ofarligt (utom för elektroniska apparater som mår direkt dåligt av underspänning).

Om man då misstänker att en säkring har löst ut så gäller det att hitta den. Kan tyckas vara enkelt men verkligheten kan vara annorlunda, vilket den typiskt är när allting blir svart.

Med en modern normcentral med dvärgbrytare så är det oftast enkelt, bara att leta efter den dvärgbrytare som vippan har fallit ned för. 

Observera att det kan finnas dvärgbrytare som inte är i bruk och därför har vipporna nedfällda manuellt sedan tidigare. Så titta alltid på gruppförteckningen för att se om det är rätt dvärgbrytare.

Men som sagt, det kan vara så att en dvärgbrytare löser ut utan att vippan faller ned. Det kan ske på grund av mekaniska problem i dvärgbrytaren. Det kan finnas ett indikeringsfönster som visar dess status. Det ska då paradoxalt nog visa grönt om den löst ut och rött om den är sluten. Man måste där manuellt fälla ned vippan och därefter fälla upp den igen för att återställa den. Man får helt enkelt prova och se om det återställer strömmen på den gruppen.

Även smältsäkringar kan krångla. Det är tänkt att den lilla pluppen i baken ska falla ut när en smältsäkring löser ut. Men vid måttlig överlast där tråden brinner av lugnt och stilla så kanske det inte sker. Säkringen ser då ut att vara hel, men pluppen sitter löst och lossnar om man petar på den.

Förutom visuell kontroll kan man ju mäta spänningen och på så vis se vilka säkringar som är hela. Då behöver man först ett mätinstrument, en spänningsprovare eller multimeter och lite vana med att mäta. För att få använda instrumentet i elcentralen ska det vara märkt med minst CAT III och minst 600 V.

På propphuven finns ett mäthål, inringat i rött i bilden nedan. Med ena testpinnen där och den andra mot en skruv på elcentralens hölje ska man kunna mäta upp 230 V. Mätningen sker på ”nedsidan” om säkringen så om den är trasig så kommer man inte att mäta 230 V (man kan dock snappa upp kapacitivt kopplad spänning som då är en bra bit under 230 V).

I normcentraler kommer man inte åt att mäta utan att skruva loss kåpan, så det gör man bara om det verkligen behövs.

Så återigen är det bra med en uppdaterad gruppförteckning så att man slipper kontrollera samtliga säkringar i elcentralen på chans i blindo.

En dvärgbrytare är enkel att ”byta”, man fäller bara upp vippan. 

• Om den ser lite sotig ut så är det fullt normalt. Gaserna från kortslutningen släpps ut via små kanaler. Dvärgen får dock inte ha spruckit eller deformerats för då måste den bytas. Dess tålighet mot kortslutningsströmmar varierar stort mellan fabrikaten. Billiga modeller tål inte speciellt mycket.
• Om vippan inte skulle fastna i uppfällt läge, då är den trasig på riktigt och en elektriker behöver kallas in för ett fysiskt byte. Detta kan ske efter långvarig överbelastning - dvärgbrytaren blir varm av detta och plasten mjuknar på sikt som stör finmekaniken som håller uppe vippan.
• Om den fastnar men faller ned igen på bråkdelen av en sekund, då kan det fortfarande finnas en kortslutning på gruppen. Det man kan göra själv är att dra ur alla apparater från vägguttagen. Är det fortfarande kortslutning så behöver man en elektriker.

För kontroll och byte av smältsäkringar kan en procedur vara på sin plats:

1. Kontrollera att glaset bak på propphuven är helt och att porslinet inte är sprucket. Bryt i så fall strömmen med huvudbrytaren innan säkringen skruvas ut.
2. Om säkringen har löst ut på grund av överbelastning så kan den vara brännhet, vilket även gäller propphuven, så känn efter lite försiktigt först.
3. Skruva loss propphuven och se till att säkringen kommer med ut i propphuven. Om säkringen blev kvar i elcentralen, peta inte, utan sätt tillbaka propphuven och vicka lite på den så att säkringen följer med ut.
4. Nu kan man plocka ut säkringen från propphuven. Tänk på att den kan vara betydligt varmare än propphuven.
5. Om inte pluppen bak på säkringen har fallit ut, peta lite med nageln på den för att se om den verkligen sitter fast. I så fall är säkringen fortfarande hel. Är man osäker så byt till en ny.
6. Granska botten på propphuven (och även dess skick i övrigt enligt första punkten) och även botten på säkringshålet i elcentralen. Om det ser bränt ut, kanske små ”svetsloppor”, då behöver passdel (till höger på bild ovan) eller propphuv bytas. Passdelen byter man inte själv.
7. Sätt i den nya säkringen i propphuven, inte i elcentralen. Detta gäller även kärringar över 80.
8. Därefter sätts propphuv med säkring tillbaka i elcentralen och skruvas fast lagom hårt. Håll fingrarna borta från säkringen och propphuvens gänga.

Med smältsäkringar har man också problemet att välja säkring av rätt typ och med rätt märkström. Den säkring som satt i kanske inte var rätt. Gruppförteckningen ska ange (högsta) märkström på säkringen och ska överensstämma med passdelen i botten av säkringshålet i elcentralen. Passdelen förhindrar att en säkring med för stor märkström sätts i. Så kontrollera att passdelen har samma märkström som står angiven på gruppförteckningen. Den på bild ovan har märkströmmen 10 A. Den får man inte byta till en större utan vidare eftersom ledningen kan vara dimensionerad efter en viss högsta ström.

Man får ju sätta i en säkring med mindre märkström. Men en mindre säkring kan ju vara anledningen till att den löste ut. Man ska heller inte överbelasta säkringar så som kan ske om man sätter i en för liten säkring, de blir varma och kan orsaka värmeskador på sikt.

För att underlätta identifiering av säkringar har pluppen där bak en färgkod enligt följande:

Passdelen har samma färgkod så dess färg ska alltså normalt stämma överens.

För övrigt så är det säkringar av typen diazed gL/gG gänga II med en diameter på 22 mm som gäller, om det mot förmodan skulle finnas fler sorter i affären.

Om man har problem med att en mätar- eller huvudsäkring löser ut oförklarligt lite då och då så kan det handla om en snedbelastning mellan faserna. Flera olika grupper i elcentralen som har höga belastningar (samtidigt) kan ligga på samma fas. Som förklarats ovan är detta från gruppen sett helt i sin ordning, men summan av belastningen från flera grupper knäcker mätarsäkringen.

Man kan ju då se på möjligheten att säkra upp, men det kan kosta pengar. Nätägare har olika priser på mätarsäkringens storlek så det behöver kollas upp först. En elektriker behöver sedan kontrollera att huvudledningarna tål den högre strömmen och göra bytet av passdelar i mätarskåpet.

Man kan också se på möjligheten att möblera om grupperna i elcentralerna mellan faserna för att få till en mer jämn belastning faserna emellan. Då kan man klara sig med de mätarsäkringar som man har. 

Problemet här är att lista ut vad som ligger på varje fas. Gruppförteckningen är till hjälp så tillvida att den indikerar de stora tunga belastningarna som finns i huset. Men man får ingen tillförlitlig information om vilken fas varje belastning ligger på. Numreringen på gruppförteckningen behöver inte följa något standardiserat mönster.

Man behöver titta på hur säkringarna är placerade och numrerade i centralen och därifrån se vad som ligger på samma fas. Det är dock inte helt självklart det heller, så de vanliga fallen beskrivs nedan.

Lite större diazedcentraler har faserna ordnade per rad. Alla säkringar på samma rad tillhör samma fas. Detta gäller (vanligen) endast större elcentraler med fler än 6 säkringar. Se strecket i bilden ovan. Därför ser man att en trefasgrupp för till exempel spisen består av tre säkringar lodrätt under varandra.

Nu behöver vi klargöra en annan sak innan vi går vidare. L1 (den översta raden) behöver inte vara L1 i en annan elcentral eller i mätarskåpet. Det som är L1 i mätarskåpet kanske är L2 (andra raden) i en elcentral or L3 i en annan. Så på gruppförteckningen bör man notera det fasnummer som varje rad tillhör, L1, L2 eller L3.

I bilden högst upp är det faktiskt två separata elcentraler bredvid varandra. Det är inte säkert att raderna hänger ihop mellan dessa två elcentraler såsom strecket i bilden visar. Det kan lika gärna vara en korskoppling av raderna mellan elcentralerna.

Att reda ut vad som faktiskt ligger på L1 i samtliga elcentraler får man därför göra genom att bryta en säkring i mätarskåpet och se efter vilken rad i varje elcentral som blir strömlös. Inför detta prov bör man koppla bort elektronik och trefasiga apparater för att inte riskera att något går sönder. 

Det räcker ju med att det finns belysning på varje fas, eller så kan man mäta.

Mindre diazedcentraler brukar ha faserna ordnade i kolumner istället för rader som dessa två bilder nedan visar. Elcentralen till höger har ju sex säkringar precis som elcentralen ovan till höger. Men denna ligger ned!

I en modern normcentral med dvärgbrytare så tillhör vanligen var tredje dvärgbrytare samma fas, vanligen, det kan se upp ungefär precis hur som helst. Tre dvärgbrytare bredvid varandra är alltså tre olika faser (detta gäller inte för enfasanläggningar i gamla torp och lägenheter). Om en fasskena används som på bilden nedan så består den av tre skenor som kopplar samman var tredje dvärgbrytare. Se bild på en sådan fasskena hos kjell.com.

Om normcentralen består av flera rader, vilket är vanligt, så finns det ingenting som säger att den första dvärgbrytaren på varje rad tillhör samma fas, men det brukar vara så, så man kan ha det som utgångspunkt men det måste kontrolleras.

När man slutligen fått en överblick över vilka förbrukare som ligger på varje fas så kan man enkel se hur man kan möblera om. Trefasförbrukare kan man ju inte göra något åt, utan det är tunga enfasförbrukare man får leta efter här. Det kan vara tvättmaskin, torktumlare, motorvärmare, laddare till elbilen, varmvattenberedare, elvärme, spis och ugn.

Man kanske finner att de flesta av dessa förbrukare har råkat hamna på en och samma fas av misstag.

Man kan behöva bryta strömmen till en grupp, till exempel för byte av ett uttag och kanske även vid byte av en glödlampa. Detta kallas för frånskiljning att bryta strömmen på ett sådant sätt att det är ofarligt att ta i delar som normalt annars är spänningsförande.

Proceduren för en säker frånskiljning är:

1. Kontrollera med en lampa eller mätinstrument att det finns ström.

2. Frånskilj (bryt) strömmen.

3. Kontrollera att strömmen nu försvann.

Till detta bör man lägga till en kontroll ifall det kan finnas flera grupper som matar det rum som man vill göra strömlöst. Det kan här vara livsviktigt att gruppförteckningen är uppdaterad.

Om strömmen behöver vara bruten en längre tid, till exempel vid tapetsering, så kan man behöva se till att den inte kopplas på igen av misstag. För en diazedcentral kan man plocka ur säkringen och skruva tillbaka propphuven tom. För normcentraler så finns det lås att sätta på dvärgbrytare, men för hushåll får man nöja sig med en bit tejp och en varningstext.

Vi kommer också osökt in på frågan hur man bryter strömmen, vad som är en godkänd frånskiljare. Man vill ju bryta en så liten del som möjligt, så nära som möjligt.

• En strömbrytare till belysning är inte klassad som en frånskiljare och man vet heller inte om den bryter fasen eller nollan, så en strömbrytare ska inte användas om man riskerar att beröra spänningsförande delar. Men man kan använda den om man är försiktig, som ett komplement för extra säkerhet. 
• Alla fast anslutna förbrukare kan ha en egen strömbrytare som eventuellt ser lite mer robust ut som på bilden här. 
  
  
• Men det kan mycket väl bara vara en strömbrytare som inte är godkänd som frånskiljare, om det nu inte står säkerhetsbrytare på den för då är den ok. 
• Säkringen i elcentralen är en godkänd frånskiljare. Det gäller smältsäkring såväl som dvärgbrytare. Det man eventuellt behöver se upp med är äldre dvärgbrytare från 90-talet som inte har frånskiljningsegenskaper. Symbolen för frånskiljare ser ut som ett T. Man ser det i bilden ovan på en dvärgbrytare lite halvt dold bland andra krumelurer, se ”Symbol för frånskiljare”. Denna ska man kunna hitta på sin dvärgbrytare hemma, eller på strömbrytaren ovan. Står det 60898 på dvärgbrytaren så är man också säker.
• Jordfelsbrytaren är en annan godkänd frånskiljare. Det kan finnas äldre varianter även här så kontrollera märkningen.
• Till sist har man huvudbrytaren i elcentralen. Den är alltid av en modell som är säker att använda för frånskiljning. Men den bryter ju hela elcentralen vilket kanske är opraktiskt.
• Skulle inte det duga så finns mätarskåpet som en allra sista utpost där strömmen kan brytas. Se upp med riktigt gamla huvudbrytare som kan sitta där. Dessa bör man inte röra för då kan de gå sönder, utan skruva istället ur säkringarna.

En frånskiljare har dels den egenskapen att om man har manövrerat vredet till avstängt läge då har den också garanterat öppnat alla poler. Skulle polerna ha svetsat ihop så ska det märkas, till exempel genom att manövervippan är stum eller går av. Frånskiljare har dessutom egenskapen att motstå överspänningar från åska i en högre grad än strömbrytare.

Så om man är osäker på om det är en frånskiljare så bör man mäta att spänningen försvinner efter brytningen (vilket man faktiskt alltid ska göra) och titta ut och bedöma risken för åska.

Om man behöver gå så långt som att bryta strömmen till hela centralen kan det vara bra att först stänga av alla elektroniska apparater separat. Om strömmen plötsligt bryts till ett stort antal apparater kan det finns någon apparat som ger en induktiv spänningspuls ifrån sig vilket kan förstöra känslig elektronik. Risken är liten men kan man undvika den så är det bra.

Det är normalt att en elcentral blir lite varm vid hög belastning. Smältsäkringar såväl som dvärgbrytare har en liten förlusteffekt som kan göra sig rejält påmind vid hög belastning. Det kan vara svårt att avgöra om det är normalt eller om det är ett tecken på ett fel. Om det luktar lite bränt från elcentralen utan att det kan härledas till hög belastning så kan det vara läge att undersöka saken närmare. 

Smältsäkringar kan man dessutom känna på. Är de brännheta så har man en överbelastning på den säkringen som behöver undersökas, det vill säga vilka förbrukare som belastar och hur mycket. Man får inte belasta en grupp med högre ström än säkringens märkström, vanligen 10 eller 16 A.

Föregående rubrik leder oss osökt in på behovet av underhåll av en elcentral. Varje skarv och anslutning är en felkälla, och en elcentral innehåller en stor mängd anslutningar, däribland flera ledare under samma klämma. När kontrollerades dessa senast? En nyinstallerad elcentral kan vara i behov av efterdragning av terminalerna. 

Bara genom att lyfta på locket så kan fel uppdagas i form av brända anslutningar eller döda möss.

Så en visuell kontroll av en elcentral då och då är inte fel. Detta är speciellt värdefullt för nyinstallerade elcentraler.

Den här artikeln är en del i artikelserien "Det svenska elsystemet" som består av fem delar:

del 1 - Det svenska elsystemet 
del 2 - Det svenska elsystemet - systemjordning och skyddsjordning 
del 3 - Det svenska elsystemet - inne i bostaden 
del 4 - Husmors bruksanvisning för elcentralen
del 5 - Det svenska elsystemet - jordtag, jordning och jordfel