Utvändiga planer

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har en färgskala för kulturminnesskydd. Blått är den högsta graden; på kartan har vårt område en blå ring omkring sig som står för att miljön som helhet är skyddad (det är som sagt riksintresse). De enskilda husen har de andra färgerna – grönt och gult för andra och tredje graden och jag kommer inte ihåg vilken som är vilken men vårt hus har i alla fall den lägsta graden, eftersom det är så mycket ändrat redan.

Jag ringde Stadsbyggnadskontoret och frågade vad det innebar. Invändigt kunde vi göra vad vi ville, blev svaret – naturligtvis med sedvanliga krav på bygglov eller bygganmälan för vissa typer av ingrepp. Som vilken villa som helst, alltså. Utvändigt var det mer restriktivt för att inte störa miljön i området – men hur såg vårt hus ut då, undrade han?
Jag förklarade: Tilläggsisolerat med icke-typisk panel, höjt tak med stora utsprång och smala vindskivor, utbytta fönster som sitter långt in och saknar yttre foder, mörkt gråbrungrönt med detaljer i klarblått…
Det blev tyst några sekunder och sedan sade handläggaren:
”Ja hörrudu, det där kan du göra vad fan du vill med utan bygglov så länge du inte målar det rosa.”
Med litet eftertanke förklarade han sig närmare. Att göra ytterligare tillägg, fler takkupor t ex, skulle naturligtvis kräva bygglov. Men alla ändringar som skulle göra huset mer likt sitt originalskick och fick det att smälta in bättre i området – byta till lockläktspanel, byta till mer tidstypiska fönster, sänka yttertaket, måla om i mer lämplig nyans etc – dem kunde vi lugnt företa oss utan bygglov.
Det betydde grönt ljus för allt vi skulle kunna tänkas vilja göra.

Jag gillar verkligen inte hur Huset ser ut utvändigt. Eller jo, jag gillar hustypen, formerna, men överrocken som det fick i den stora ombyggnaden klär det inte. De djupa yttre fönstersmygarna utan foder ser hålögda ut och det ger ett dystert intryck tillsamman med den murriga färgsättningen. Det höjda taket på originaldelen ser ut som en för stor mössa.
Gavlarna är värst. Stora, kala panelytor bara, som en lada, jag tror att det är de smala vindskivorna och frånvaron av fönsterfoder som förvrider proportionerna. Den breda takfoten tillsammans med mansardtaksprofilen får gavlarna att se ut som – hm, ursäkta – någon del av den manliga anatomin.

Det finns en massa saker jag skulle vilja göra åt det här, en del realistiska och andra inte, såvida vi inte går och vinner några mille på något lotteri.

Måla om är givet – vi skulle vilja ha en ljus nyans, kanske dimgrått eller grågrönt. Det skulle glädja Stadsbyggnadskontoret också. Fast panelen är i dåligt skick på vissa ställen, framför allt på sydgaveln, som tillhör originaldelen av Huset. Efter litet funderande har jag fastnat för att byta till lockläktspanel på originaldelen men låta tillbyggnaden och garaget ha kvar sin panel, fast ommålad. På så vis skulle vi markera vad som är tillbyggt, vilket handläggaren förordade. Årsringar.

Byta fönster är också givet. De sitter som sagt för långt in i fasaden och är dåligt målade. Detta skulle förstås gå att åtgärda utan byte men däremot inte det faktum att det är typiska lågprisfönster från åttiotalet med breda, platta profiler på bågar och mittstolpar som inte alls passar ett sånt här hus. Samtidigt monterar man yttre foder – vita; handläggaren tryckte på att det borde vara vita snickerier, eftersom alla hus i området hade det från början, och jag håller med.

Taket är knepigast. Originaldelen är tilläggsisolerad med hjälp av 20 cm masonitbalkar (någonting Kerto-liknande alltså) som av allt att döma har spikats dit utanpå det gamla råsponttaket. Isolering mellan balkarna och ovanpå det ett ”lätt undertak” med väv och sedan två tum tre-reglar som bärläkt för betongpannorna. Den där väven är av typen Filmtex, en produkt som av tillverkaren (Isola-Platon) inte rekommenderas för uppvärmda byggnader p g a att den är helt diffusionstät, m a o risk för kondens på undersidan, särskilt om man kan misstänka att diffusionsspärren på insidan inte är bra – och det gör vi. När det snöar får Huset en bar fläck mitt på taket långt före alla andra hus i grannskapet. Nånting verkar vara otätt.
Tillbygnaden har däremot ett gammalt hederligt råspont/papp/läkt-undertak till pannorna. Tyvärr är det inte så bra gjort – läkt som sticker ut över ränndalar och ruttnar upp, yxiga plåtarbeten etc.

Min totala dröm för taket är den här: Bort med allt ned t o m masonitbalkarna på originaldelen; korta gavelutsprången och montera vindskivor lika originalet; lägga på 10 cm yttre cellplastisolering (Thermisol eller Macho-Dach). Då skulle vi komma mycket närmare den gamla takprofilen med bibehållen isoleringsverkan. På tillbyggnaden räcker det med att byta allt ned t o m pappen, där finns av altt att döma tillräcklig isolering på insidan. Sedan skulle en riktig plåtis göra alla ränndalarna. Asvlutningsvis lertegel på alltihop – det passar väldigt bra på de grannhus som har det.
Problemet är att det skulle bli alldeles för dyrt. Åtminstone just nu. Visserligen skulle jag nog kunna klara mycket av det själv men det skulle ta alldeles för lång tid.
Å andra sidan finns det kanske en del småförbättringar som man skulle kunna göra för att lyfta helheten så länge. Jag tror att väntar med detaljerna tills jag har fixat bilder, annars blir det för svårbegripligt.
Å tredje sidan borde nog ändå hela taket läggas om inom en sådär tio år.

Men insidan får komma först.