För snart hundra år sedan kom min farfars far till trakten och köpte ett stycke mark. Han förde med sig ett härbre som min far på 60-talet bytte ut mot en liten sportstuga, samma sportstuga jag nu ser lämna området på ett lastbilsflak, nermonterat och sålt på Blocket. På tomten gapar ett stort sandigt hål, delar av skorsten och golvbjälklag ligger kvar och spretar och jag står där och undrar var detta skall leda oss. Jag är en nyligen hjärtklaffsopererad småbarnspappa som är ordinerad lugn och vila. Eftersom jag är absolut förbjuden att lyfta något ägnar jag någon timme åt att fösa bort lite bråte med fötterna. Det blir nog bra.
Det började för några år sedan med att vi letade större torp eller liten gård i Sörmland. Naturligtvis var vi långt från ensamma - tillsammans med ett hundratal andra familjer åkte vi kors och tvärs genom landskapen, ömsom exalterade ömsom uppgivna. Och något hus blev det aldrig, vi gav upp och började istället att spinna på iden att bygga eget, "som man byggde förr".
För att ringa in vilket typ av hus vi ville ha, och bunkra idéer, letade vi nu fritt via Hemnet i hela landet och vi fann ganska snart en prästgård utanför Gävle som hade precis det där sköna lugnet över sig. Stort och stadigt med nästan kvadratisk grund. Lagom mycket snickerier och vackra högdragna fönster. Vi ringer det lokala stadsbyggnadskontoret och tre dagar senare sitter vi hemma med kopior på de drygt hundra år gamla originalritningarna. Studerar planskisser och detaljer och försöker förstå hur det en gång var tänkt att fungera. Hur mycket vill vi spara. Hur mycket kan vi spara. Många rum relativt ytan ja. Hur mycket moderniteter vill vi ha egentligen. Nu kontra snart när det första romantiska skimret fått möta leriga barnkläder och kalla vindar. Hur ska vi använda huset. Vad kostar allt. Hur mycket hjälp har vi råd med.
Vi stuvar om lite försiktigt i planlösningen. Vi vill behålla den klassiska sexrumsindelningen men husets läge på tomten kommer att kräva ingång från gaveln. Vi ritar säkert ett hundratal olika lösningar tills vi kommer fram till något som nog blir bra.
Jag åker till kommunhuset för ett förhandsbesked och får först rådet "att inte slösa en minut till på detta" då tomten ligger inom det heliga strandskyddet. Men då, av en händelse, i denna paragrafmarinerade korridor, uppenbarar sig plötsligt en räddare modell kulturtant som tittar igenom mina papper och jag ser något i hennes ögon som ger hopp. Jag åker hem och vi går all-in på uppgiften. Gräver fram varenda möjligt skäl till dispens. Gör allt för att bygglovs- och dispensansökan skall vara så komplett och anmärkningsfri som bara möjligt och är löjligt trevliga på telefon med ansvariga träbockar. Skickar in ansökan.
Ett och ett halvt år senare är det klart, vi får bygga.
Kompromisser mellan gedigen enkelhet och 2014 gör att vi ändå väljer att lägga huset på platta med gjuten golvvärme. Bergvärme. Men i övrigt, vi vill att det ska kännas härligt gammalt hus när man kliver in och vi börjar samla på oss gamla innerdörrar, beslag och andra tillbehör. Vi åker till ett anrikt snickeri i Hälsingland och beställer fönster. Sen börjar schaktarbetena och en tid känns allt bara som en stor sörja på tomten. Avlopp läggs ner, stenblock spräcks och stenmur byggs. Jag blir efterhand starkare och kan ett halvår efter operationen börja ta i igen. Sen gjuts plattan och plötsligt är det allvar i besluten; var ska avlopp, vatten och annat gjutas in? Om något hamnar fel får vi ändra på huset eller? Gjutfirman vill ha millimeterbesked. Min kloka fru styr upp det mesta när jag själv mest ägnar tid åt att försöka känna in vad som är rätt eller fel. Kanske borde handfatet sitta till vänster om wc-stolen istället. Men vilket håll går dörren åt, blir den inte i vägen? Eller borde trappan vara där? Burr.
Sen passerar någon månad eller två men det passar oss ganska bra, vi hinner känna in och ändra lite till. När vi går runt på plattan är allt väldigt litet, ska rummen verkligen rymmas här?
Snickarna kommer och deras uppdrag blir att bygga huset så det är helt klart utanpå - stomme, panel och tak. På insidan ingenting, där vill vi ta över själva för att hinna se att det vi planerat är ok. Fortfarande en miljard saker och beslut som snurrar i huvudet och varje avklarat moment blir en tillfällig avkoppling. Gäller att bara tänka framåt, inget carpe diande här inte. Jag när en målbild av att gå upp för trappan till övervåningen, dra en filt över mig och få glida in i en 48-timmars medvetslös sömn.
Nu ser vi äntligen hur huset kommer att se ut, i proportion och storlek. Vi kramas, det är avkoppling, det blir bra på riktigt. Tre snickare efter tre veckor.
Idag var vi ute och tittade på nya taket, riktigt skönt att vi nu är lite mer skyddade mot snö och regn. Var även uppe på övervåningen i plockepinnet och kände in rummen. För fyra veckor sedan fanns bara plattan! Trapphuset känns möjligtvis lite tajt så jag kommer flytta mellanbjälklaget lite i veckan och tjäna ett trappsteg, är väl sånt man annars går och ångrar.
Bergvärmen borrades i veckan, 2x100 meter och nu ska vi välja värmepump. Nibe 1255 verkar finnas till bra pris, men hur vet man vad som är bästa valet? Tråkigt att sätta sig in i något när jag känner totalt ointresse! En av byggarna rekommenderar att sätta in en elpatron under byggtiden, för att inte ha en värmepump i vägen och det låter ju klokt. Brunn fick vi också, 70 meter.
I veckan blir det förhoppningsvis vädertätt och sen kan jag gå på insidan och börja sätta lite väggar, mäta och planera köket m.m. Tyvärr är jag inte riktigt klar hemma i lägenheten ännu, ett jätteprojekt som pågått i två år och som jag kanske kommer att berätta om senare.
Här kommer lite nya bilder, fortsätter från samma vinklar så ni lättare ser utvecklingen. När jag sen påbörjar inredningssnickerierna (mitt gebit) kommer garanterat fler bilder. I idepärmen finns våra drygt 100-åriga spegeldörrar, pärlspont, platsbyggt kök med bakugn, kassett-tak och förhoppningsvis lite pippilångstrumpinspirerade färgskalor.
En väg jag tycker många väljer (som vi gärna undviker) när det byggs eller renoveras kulturhus är att det blir för strikt perfekt. Att man inte blandar uttryck från olika årtionden, som om sekelskifteshuset inte fanns under exempelvis 50-talet. Vi blandar gärna in lite olika stilar så länge det känns gediget, t.ex är jag sugen på ett lite inslitet funkiskök med falsade släta luckor. Vi får se. Ska inte säga för mycket nu, så man får äta upp något senare. Bla bla, här kommer bilderna.
2.70 i takhöjd på övervåningen och 1.80 utmed långsidorna får räcka. Vi gillar det lite satta formatet, typ gammal skola, särskilt med tanke på att tomten sluttar. Vill inte ha höghus..
Och tack för responsen, jättekul att höra lite reaktioner!
Vilket fantastiskt projekt! Ser ut att vara en underbar plats och som dessutom har en fin historia 😃.
Ska bli roligt att följa fortsättningen!
Lycka till 👍
