"Jaha, huset med den blå grinden!"
Det är svårt att missa vårt hus, utmed gamla landsvägen mot Stockholm, strax söder om Norrtälje. Eller rättare sagt, det är svårt att missa trädgården, åtminstone om sommaren.

Den hade flera gånger under åren fångat mitt öga, med de översvallande, prunkande rabatterna, de vildvuxna äppelträden, det enorma blommande körsbärsträdet mitt på den toviga gräsmattan, och överallt små trädgårdstomtar, skulpturer, pinglande mobiler, stålfjärilar, stenkatter och granitgrodor. Allt avskärmat från vägen av den metertjocka mossbevuxna slingrande stenmuren. Och mitt i muren den knallblå grinden.

I november 2007 dök huset upp till försäljning. Fast då förstod vi inte alls vilket hus det gällde. Det blommade liksom inte så mycket. Ändå väcktes intresset. Lagom stort för en familj som nyligen blivit tre personer stor och redan hade växt ur nuvarande bostad - en fantastiskt charmig enkammarstuga i en grannby.

Mäklarbilderna skvallrade om att huset hade en hel del utvecklingspotential, om man säger så, men det verkade samtidigt helt ok och fullt beboeligt. På telefonen direkt, och några dagar senare stod vi där i grådasket, inbjudna till en första visning.

Och direkt var vi fast. Jodå, golven var kalla och många av dem täckta med kork- och platsmattor eller laminat i olika varianter, väggarna klädda med glasfiberväv och målade i de mest spännande kulörer, och bjälklagen hade satt sig ordentligt under åren med rejäla utförsbackar från murstocken som resultat. Men vilket hus! Och vilken tomt! Skog, bergknallar, en rejäl lada, uthus och växthus. När dåvarande ägaren dessutom intygade att ”det är ett snällt hus”, ja då var det ju inte mycket att fundera på. Så småningom gav också besiktningsmannen tummen upp, och efter en lågmäld men segdragen budgivning var vi så efter jul- och nyårshelgen ägare till Skogshill. Och kunde flytta in – i augusti.

Det visade sig att säljarna varit ute i väl god tid, och eftersom de tänkt flytta till en ännu inte byggd lägenhet så var det svårt att skynda på processen. Sommaren gick, och till slut blev det i alla fall dags för flyttlasset att gå. Innan dess hade vi kört några vedlass till ladan och då passat på att känna in trädgården och de närmaste omgivningarna, ständigt iakttagna av säljarnas katt, som skeptiskt blängde på oss från sin utsiktsplats på köksbänken.

Inflyttning fick det bli bara några dagar efter tillträdet. Att komma i ordning inför höstens aktiviteter med jobb- och studiestart hade högsta prioritet. Den inledande renoveringen fick därför inskränka sig till målning av väggar i vardagsrum och kammaren innanför köket, och byte av en bänkskiva i köket.

Idéer fanns förstås direkt, men så här i efterhand är jag glad att vi inte skyndade iväg med renoveringsivern. I takt med att vi nu bor in oss lär vi känna vårt hus, och upptäcker hela tiden nya kvaliteter och i vissa fall brister. Generellt kan man säga, att vi gått från ”fixa allt snabbt” till ”låta det vara och så småningom göra det ordentligt” istället. Det känns som om vi på det sättet visar vårt hundraåriga hus lite av den respekt det förtjänar.

Nu, när vi skriver december 2008, har jag hunnit lätta på några golvspånskivor och sneglat bakom fiberplattor i tak och masonit i väggar. Nu finns en inriktning, men än har inget större projekt dragits igång. När det blir dags, är tanken att dokumentera utvecklingen här på bloggen. Återigen, välkommen till Skogshill!