Nästan precis mitt i nådens år 2005 flyttade vi in i vår villa. Det var en mycket varm dag. Flyttgubbarna svettades floder och fyllde ideligen på sina stora PET-flaskor med vatten.

Jag var pappaledig med våra drygt ettåriga tvillingar; vi hade också en treårig pojke och en flicka på sju och ett halvt. Min fru hade nyligen börjat på ett nytt jobb och kunde på hela sommaren inte få ledigt mer än just den veckan då vi flyttade. Resten av sommaren hasade jag runt med den tunga tvillingvagnen i ett område där varken jag eller barnen kände någon, där jag knappt hittade till en lekpark och där bussarna gick på gles sommartidtabell. Invändigt såg huset ut som fan redan innan våra grejor kom dit, grejor som nu till största delen fortfarande var kvar i kartonger och kassar. Köket, där den som är hemma med tre småbarn tillbringar största delen av sin tid, var trångt och sönderfallande med luckor som lossnade på grund av utslitna skruvar och kakel som ramlade ner från väggen. Det gick inte en dag utan att jag hade tårar i ögonen minst en gång. När sedan julivädret efter ett par veckor övergick i långdragna, häftiga regn kom nästa dråpslag - det blev blött längst ned på väggen invid en av takkuporna på vindsvåningen.

Det var en kaotisk början men jag och hustrun hade bestämt oss: Det här huset skulle bli vårt hem för lång tid och vi skulle göra det till någonting vackert och bra. Frågan var bara när.

Vi har kommit en bit på vägen även om det mesta fortfarande återstår. I den här bloggen tänker jag berätta om den resan, drömmar och problem, planer och praktik och hur man renoverar ett hus på tid som egentligen inte finns.