Aj!
Helgerna är avklarade och vardagsrumsprojektet har kommit till den punkt där det blir dags att kalla in kavalleriet, d v s elektrikern, för att dra VP och sätta dosor till ny takbelysning, uttag och strömbrytare. Så vad händer?
I en elakartad attack av ordning och reda får jag för mig att röja i ett litet fönsterlöst ”syrum” som finns på övervåningen och har blivit samlingslokal för allehanda bråte, dumpningsplats för allt oönskat. I ett skåp ligger en hög med gammal skräppost. Eftersom en del av övningssyftet är att hjälpa min fru att få ordning på sina papper slänger jag inte hela högen utan en genomgång. Mitt i den finns ett kuvert från en av köksprojektets leverantörer – oöppnat.
Det är en faktura på drygt tjugotusen och den är ett och ett halvt år gammal. Men kan den verkligen vara obetald? Jag minns att jag har betalat nånting till dom där. Och om jag inte hade betalat skulle dom ju ha skickat påminnelse, och…men jag kan ju kolla upp det.
Tre dagar senare är jag på jobbet. Ska gå in på bankens webbtjänst och titta på gamla betalningar när som helst nu. Då kommer ett mejl från just den leverantören:
”Hej,
Vår bokföringsfirma säger att…”
Aj.

Vi har alltså lyckats städa undan slutfakturan från den här leverantören oöppnad. Denna lilla och rätt manuellt administrerade firma har inte upptäckt det, kanske lurade av att de i samma veva fick en (försenad) betalning från mig av en tidigare faktura, så de har inte skickat någon påminnelse – förrän nu.
Det är förargligt och jag betalar förstås men det är också förbaskat olägligt. Förra året var hårt ekonomiskt. Det var slutkostnaderna för köksprojektet, bl a räkningarna för el och VVS. Sen, med två tredjedelar av vårt bolån rörligt (vi hade omsättning av treåringen i våras och jag tyckte att räntan var för hög att binda till då. Det är jag rätt glad för nu), kom de goa räntorna och gjorde hösten svettig, plus en del annat smått och gott. Slutligen ändade året i en sällan skådad apparatdöd: Först pajade CD-växlaren i vår stereo; sen slutade torktumlaren att värma luften och den var redan rätt ineffektiv, eftersom den hade tappat båda vingarna i trumman; vår vanliga dammsugare började osa bränt, så min Kärcher-grovis gör nu dubbel tjänst och av snålhet sitter jag och pillar ut allt mög ur påsen när den blir full i stället för att byta; och på själva nyårsafton började det ryka om vår gamla food processor. Förresten skulle vi behöva köpa en datorskrivare också och en ny slipmaskin i stället för det där hopplösa B&D-aset – jag såg en överkomlig Makita planslip, ett märke som jag är lite kär i sen jag köpte vinkelslipen…

Grejen är att våra reserver är ordentligt nerkörda. Omkring hundra tusen lättåkomliga tycker vi att man behöver ha om man äger en gammal villa som vår men nu är nivån så låg att tjugotusen är en showstopper.
Så får det inte vara. Reserven ska upp. Åtgärd? Matlåda, dra ner på rökat, inga spontana chokladkakor när jag tycker synd om mig själv bara för att jag har jobbat en dag, det är mina insatser och hustrun har sina. Och så är ju räntan låg, inflationen borta och skatter sänkta. Sammantaget bör vi kunna få ihop femtiotusen på ett halvår OCH ha råd med semester (förvisso ingen Thailand-resa, charter är hutlöst dyrt när man har fyra barn). Sen kommer skatteåterbäringen och då är vi nästan hemma…

Men renoveringen, den blir också – ja, inte lidande kanske men föremål för omprioriteringar. Fördelen med ett hus som vårt är att det alltid finns billiga saker att göra – OCKSÅ. Elektrikern får sysselsätta sig med annat ett tag, vilket gör att v-rummet inte kan göras helt färdigt, men jag hittar på andra saker så länge. Ska snart berätta om en.

Som någon skrev någonstans på forumet, jag minns tyvärr inte vem eller var:
”Inget ont som inte har något dyrt med sig.”
Det är både vitsigt och vist. Det skulle kunna upphöjas till valspråk för alla husbyggare och villaägare.