Nu är det tre år sen jag började renovera invändigt. Vad har jag hunnit?
Byggt ett kök inklusive fönsterbyte, installation av vattenburen golvvärme etc.
Bytt två fönster till, de i vardagsrummet.
Bytt uppvärming – en Daikin Altherma luft/vatten-värmepump ersatte två (!) gamla elpannor och en varmvattenberedare.
Rivit ett risigt cykelskjul som var byggt mot husets framsida.
En rätt stor takreparation.

Varför har det tagit sån tid?
För att vi har fyra barn, varav tre var riktigt små när vi flyttade in, och jag vill inte gå miste om att umgås med dem och jag vill inte dumpa hela skötseln av hushållet på hustrun. Till följd av det har jag under de här tre åren snittat omkring tio timmar renovering per vecka.
För att jag var så grön när jag satte igång. Det blir väldigt mycket klia i huvudet, så många saker som man gör för första gången och måste tänka över och ta det försiktigt med. Visst har jag fått upp farten med tiden men fortfarande tar jag nog, beroende på vad det är för arbetsmoment, mellan två och fem gånger så mycket tid på mig som ett proffs. Orutin går också ut över det där med planering – det blir extra inköpsvändor för att skaffa något som jag hade missat eller glömt att jag behövde, det blir svårt att boka in elektriker eller röris i rätt tid. Tidigt i juni -06 behövde jag en insats av elektriker men firman som jag brukar anlita var fullt uppbokad fram till semestern med ett stort jobb. Hittade ingen annan heller. Först i slutet av augusti blev jobbet gjort.
Slutligen är det min läggning. Jag är noggrann av mig och har svårt att kompromissa med det estetiska. Har jag väl bestämt mig för att det ska se ut på ett visst sätt, så har jag. Om något kan göras på sätt A eller sätt B och B vore snyggare, så väljer jag oftast den vägen även om den tar tio gånger så lång tid som A.

”Mest ytskikt att fixa” kan man säga när man tittar på ett hus men ingenting är riktigt enkelt i det här huset. Man plockar fram ett gammalt paneltak och finner att förre ägaren av oklar anledning passade på att bryta sönder det på ett par ställen innan han bestämde sig för att regla ner ett nytt tak. Man monterar golvlister och upptäcker efter en bit att plötsligt finns ingenting att skruva i bakom gipsen i ett par regelfack. Ingenstans är det bara att måla eller tapetsera, alltid är det saker som måste bytas ut, justas till, snyggas upp först om det ska bli snyggt och rejält. Och snyggt ska det tamejfan bli.

Det handlar alltså om ett extremt ineffektivt sätt att skaffa sig ett snyggt och trevligt hem. Tre år i ett hus under arbete och ännu återstår massor. Arbetet ledsagas av svordomar och frustration. Är det värt det? Är man riktigt klok som håller på så här? Och är det samhällsekonomiskt vettigt att en universitetsutbildad IT-snubbe lägger massa tid på något som en gymnasieutbildad yrkesman hade gjort många gånger snabbare?
Logiken svarar nej, nej och nej.
Men när jag sitter och tittar i köket som jag har byggt säger hjärtat ja. Inga hantverkare i världen hade kunnat åstadkomma något som blev så personligt, så ”vi”, och resten kommer att gå i samma anda. Och: Vi älskar det här läget, både området i sig och närheten till city som vi har mycket glädje av, men skulle aldrig ha haft råd att köpa ett tillräckligt stort hus i tiptop skick här. Och Huset, det är faktiskt ett väldigt bra hus under den skamfilade ytan.

För en tid sedan var det någon som vann nittiosex miljoner i ett lotteri. Vi funderade på vad vi skulle göra i det läget och svaret kom snabbt: Ta in hantverkare! Men sedan har jag insett att så skulle det inte bli. Eller jo, till en del tråkmoment kanske, men annars skulle jag ta tjänstledigt och göra själv. Vill inte gå miste om det här äventyret.

Så visst kommer jag att sträva vidare. Man måste ju ställa sig de där frågorna ibland bara. För som Tage Danielsson sade: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”