Villa Bornstein - hus med furukänsla

Utsidan tycks geometriskt självklar, men ändå inte. Inuti avslöjas rättframma men också smarta lösningar som ger gott om utrymme utan korridorer och innertak. Rumsvolymerna flyter över i varandra, och gestaltningen är effektivt utförd med enkla och solida material. Per är inte direkt okänd i den svenska arkitektvärlden. På White Arkitekter i Göteborg vann han ett flertal tävlingar och priser. Även där handlade det om att skapa personliga och unika miljöer, gärna med annorlunda färgsättningar och material. Och Per refererar gärna till en arkitektlegend som Le Corbusier och hans effektivt hopvävda planlösningar. Gärna också till Gunnar Asplund när det gäller kontraster mellan ljust och mörkt, mellan uppe och nere.

Bygget är utfört som en totalentreprenad, med en liten byggfirma som ansvarig för att förverkliga Per Bornstein drömhus. När han höll på att måla fasadpanelen med tjärlasyr blev han förvånad. – Panelen var underligt slät, jag förstod inte om det var furu eller gran, så tätvuxet trä hade jag aldrig sett förut. Jag räknade uppemot 70 årsringar på de 100 millimeter breda brädorna. Jag frågade Bosse Landberg, som är självlärd snickare. Han drog på munnen och berättade att han hade vänner hemma uppe i Kalix som lägger undan topparna på de avverkade träden till ett specialsortiment. – Sån’t gillar jag!

Östra fasaden i gryningen. H-fönstren kan öppnas, men alla de stora är fasta partier för att få så lite karm som möjligt. Fönsterlådan är byggd kring en limträram som bultats på fasaden som ett dekorativt grepp.

Per har lyckats hålla ned priset till endast 3 miljoner inklusive tomt genom att använda så kallade hobbyskivor av stavlimmad furu istället för gips. Något dyrare i inköp, men med en betydligt lägre arbetskostnad. Kök är från Ikea, vanliga stuprör, synliga radiatorer, enkelt papptak och flera fasta fönster är andra grepp för att få ned kostnaderna.

– Att bygga hus för sig själv är lite som att laga mat när man inte har något hemma, förklarar Per. Man blir kreativ, hitta lite korv i kylen, lite lök, lite krossad tomat, och så bygger man så stora volymer som bara möjligt. 

På den södra sidan finns en uteplats, med utgång från köket.

– Huset är kostnadseffektivt och rationellt byggt, ändå är det mycket arkitektur för pengarna, inte minst hur huset på insidan upplevs som större än vad det faktiskt är.

Per driver numer kontor i egen regi tillsammans med kompanjonen Andreas Lyckefors, och redan innan den egna villan på Ramberget rosades i TV8.s Hustoppen hade han tagit hem en beställning från Kungälv på ett likartat hus. 

Trappan står inte för sig, utan är inställd i vardagsrummet, också det ett knep när rumsvolymerna lånar av varandra för att ge intrycket av stora, generösa ytor. Samtidigt är de två sovrummen avskilda och tysta, allt med idéen om att erbjuda rum med olika karaktär och med olika grader av avskildhet.

Panelen på insidan är endast hyvlad och i övrigt obehandlad för att undvika det rödaktiga uttryck som oljad och lackad furu oftast ger. Den släta panelen har enligt Per Bornstein känslan av torrt trä, dessutom har den inte förändrat färg sedan huset byggdes, troligen på grund av UV-skydd i fönstren. Golvet består av 30 centimeter breda treskiktslimmade plankor som är perfekt inpassade en och en mot väggpanelen.

– Kvistigt, nej knappast, och jag hatar vitmålad gips. När jag och Mattias Lind arbetade med Röhsska så målade vi med olika färger som gav karaktär åt rummen. Min teori är att om man blandar mycket trä med andra färger så tolkar vi det vi ser lite som en kameralins: ögat ställer om sig och bakgrunden upplevs som neutral. - Jag har bott 5 år här nu, och det är störtskönt. Skönt klimat med frisk luft, och det luktar gott av linoljesåpa.

Huset är uppbyggt med en regelstomme på 60 x 60 med alla bärande reglar måttsatta på plats. Inredningen är utförd med 30 centimeter rumshöga så kallade byggskivor, alla monterade med synlig skruv. Något av ett Meccanobygge från början till slut.

I huset på Hisingen bor Per Bornstein och Lina Gudmundsson tillsammans med dottern Velma och nyfödde sonen Fabian. Takstolarna är 2,4 meter i underkant, och totalhöjden ligger på cirka 3,5 meter. Stora fönster ger god utsikt, samtidigt är också takpartiet uppbrutet med flera fönster. - Fönstren mellan takstolarna ses som två olika former, men tolkas som en och samma figur. Man får intrycket att det andra fönstret ligger längre bort, vilket gör att huset upplevs som större.